Det är med en konstant förvåning som jag genomlever denna stipendieperiod. Imorse gick dörren till badrummet i baklås sedan minstingen varit därinne. Vi tog bussen till Green Lake för att besöka en simhall, men amerikanska simhallar har bara öppet för allmänheten någon timme varje dag (utom Intramural Activities, som jag besökte tillsammans med tonåringen under eftermiddagen). Istället gick vi till en lekpark och därifrån hemåt längst Ravenna Avenue. Vinden var isande som under en kulen oktoberdag i Sverige. På vägen hem avnjöt vi en utsökt Apfelstrudel på ett fik som drevs av en kvinna med rötter i Slovenien. Personalen slöt upp mangrant vid vårt bord för att ge tips om sevärdheter i Seattle. Jag antecknade febrilt.

Det är påskveckan nu, men Långfredagen är en vanlig arbetsdag i USA. Amerikaner har bara två veckors semester. De dricker gärna sitt kaffe ur en mugg på väg till jobbet. Har fortfarande inte hittat någon god choklad här i stan. Var för sig betyder inte dessa fakta särskilt mycket, men sammantaget börjar jag nu kunna skönja ett mönster.

I datorn har jag en Fahrenheit Celsius Converter, och den bekräftar att det varit kyligt i dag. Under femtiostrecket, alltså kallare än tio grader. På väg hem från seminariet rullade åskan mellan bergstopparna i fjärran. En iskall vind drog längst 15th Avenue, och sedan kom störtregnet. Det har hållit i sig resten av kvällen.

Seminariet gick bra, även om det var svårt att förstå studenterna, som är blyga så här i början och talar snabbt och tyst. Klockan är bara nio, men det är stört omöjligt att hålla sig vaken efter detta klockslag. Har hört att det tar tre veckor innan den biologiska klockan ställt om sig.

Kände mig missmodig när jag klev innanför dörren till bostaden. Det är svårt att få tag på riktig mjölkchoklad i det här landet. Det hade varit fint med lite äkta Fazer en sån här dag.

Imorgon ska vi leta reda på simhallen vid Green Lake. Det lär bli regn hela veckan. Man fruktar översvämningar när snön börjar smälta uppe i bergen.

En heldagstur i Downtown Seattle med en jetlagad tvåbarnsfamilj, hur låter det? Alldeles riktigt, det var ansträngande. Vi lyckades slingra oss ur den ena turistfällan efter den andra, men det tog på krafterna. Havsuttrarna på Seattle Aquarium var en höjdpunkt. Deras kusiner simmar omkring i Stilla Havet, och det hoppas jag att de kommer att göra i många generationer till.

Grabbarna somnade före sju. Hustrun kort därefter. Försöker hålla mig vaken ett tag till. Kursen börjar imorgon. Har förberett mig för detta i ett år, som inför en olympisk tiokampstävling. Snacka om überkill. Jag vet hur man gör, men pallar grabben verkligen för trycket?

Efter en presentationsrunda ska vi börja med att diskutera Gustav Frödings dikt "Säv, Säv, susa" ur diktsamlingen Nya dikter (1894). En unga flicka har dränkt sig i sorg över allt skvaller som cirkulerat i den lilla by där hon bodde. Det är en sorglig dikt. Den anonyme berättaren i den har ingen annan än naturen att vända sig till i sin vanmakt över det som inträffat:

Rush, rush, rustle,
Wave, wave, spill,
Oh tell me where she might have gone,
The leman Ingalill.

(första strofen)

Det här är ett vanligt tema i skandinavisk litteratur. Naturen som en nära förtrogen, en som alltid lyssnar och alltid finns tillgänglig när det känns svårt. För några år sedan diskuterade jag dikten med några studenter på Baskent University i Ankara, Turkiet. Staden hade drabbats av en förfärlig torka. Det finns knappt nån skog runt Ankara. Man försökte förtvivlat planera träd på de kala sluttningarna runt universitetet. Vatten tankades ur en stor flod i närheten, vilket lett till att den aldrig nådde sin mynning i Röda Havet.

Turkarna tyckte att dikten var fascinerande på många sätt, exotisk och helt väsensskild från deras egen vardag. Just därför blev det en så rolig diskussion om människors relation till naturen. Mycket som kan tyckas vara självklart är i högrad socialt betingat (utan att dess värde därför behöver minska).

Ska bli spännande att höra amerikanernas reaktion på dikten. Det regnar mer här än i Sverige. Träd finns det gott om.

Men vad betyder egentligen ordet "leman"? Det måste jag kolla upp. Det återstår mycket arbete innan ridån går upp för den första akten.

Min hustru och minstingen har dragit sig tillbaka till bostaden efter en lång dag, men jag och den äldste av sönerna sitter kvar en stund på Tullys. Han ville kolla bilddagboken, facebook, spotify och allt vad det nu heter. Det är vilsamt att sitta här och titta på folk som strosar förbi ute på University Way; rättrogna rabbiner, gatumusikanter som packat ihop för dagen, smärta sandalklädda män som ser ut att vara på permission från någon zenkloster, hiphoppare och vanliga professorer. Allt man kan tänka sig. Det får räcka för idag. Det finns gränser för hur kosmopolitisk man klarar av att vara under en dag. Vi går hem för att titta på Seinfeldt eller Simpsons.

Har lite problem med uppkopplingen hemma i lyan, så nu har jag tvingats gå ett par kvarter bort till ett wireless café (Tullys). Det är dock ingen större uppoffring. Seattle är så användarvänligt att man baxnar.

Det märks att vi befinner oss vid Stilla havet. Det japanska inslaget är mycket stort. Många studenter pratar japanska. Ska åka ut till flygplatsen strax för att möta hustru och barn. Sen blir det väl liv i luckan.

Torsdag. Vi är duktiga på att källsortera här i Seattle. Komposten för sig, brännbart, metall och glas i andra tunnor. Överallt ser man reklamskyltar av typen "om du kör mindre än tre timmar om dagen får du en lägre avgift på din bilförsäkring." Buller är förbjudet i det område där jag bor (University Park). Så här står det i en uppförandemanual som jag fått mig tillhanda: "Seattle's new noice ordinance banns all noice of any kind which is plainly audible from 75 feet away." Någon enstaka gång kan det gå för sig att bullra, men sen blir det värre: "a second violation within 24 hours becomes a misdemeanor, with an additional fine of up to 500 USD and as much as six months in jail, or both."

Åkte in till downtown idag för att ansöka om ett "social security number." Skyskraporna är väl sådär trettio våningar höga. Varje gång jag såg lite förvirrad ut (och sådana stunder återkommer regelbundet i en gästprofessors vardag) kom det fram någon vänlig kille som såg ut som Tom Hanks eller Samuel L. Jackson: "can I help you, sir?"

Man tackar. Det är bara att flyta på. Av en händelse låg socialkontoret alldeles i närheten av den berömda Pike Place Market, en marknad på en avsats högt över Puget Sound med ett vimmel av fiskmånglare, kryddbodar, kaféer, souvenirbutiker och gatumusikanter. Mitt favoritställe var nog en butik där man sålde tibetanska örtmediciner och små buddhastatyetter. Där kunde man även få astrologisk rådgivning. Jag avböjde erbjudandet och gick istället in på ett etablisemang med utsikt över bukten för att ta en en öl. Det blev en Alaska Light. Kan inte påminna mig om att jag sett den sorten ens på Södermalm i Stockholm. Fisksoppan smakade utmärkt men jag uppfattade inte vad för slags fisk på menyn.

Rutinerna för betygssättning är helt annorlunda här än i Sverige. Har ägnat större delen av dagen åt att förstå systemet, kopiera handouts till introduktionen och revidera mina kursplaner. Igen. Det tar tid, precis som hemma. Men det är bäst att komma förberedd till det första mötet. Som det heter i visan: "Always gotta serve somebody" (Bob Dylan).

Tror jag går ut i solen nu. Mellan halv fyra och fem är bästa tiden på kaféerna. Efter fem verkar som om de fylls av människor som är ute för att svinga en bägare, och musiken blir gradvis allt hetsigare. Liksom djurisk på något sätt. Tror jag. Hittills har jag aldrig lyckats hålla mig vaken till efter tio.

Seattle ligger på ett näs mellan Puget Sound (i Stilla Havet) och Lake Washington. Universitetsområdet ligger ett par kilometer norr om skyskraporna och utgör nästan en egen stad.

Campusområdet är vidsträckt och sluttar ner mot vattnet. Tänk er Hagaparken med 30-40 hus av typen Naturhistoriska Riksmuséet sammanträngda på en ganska liten yta. Husen ser gamla ut, men inget av dem är äldre än 100 år.

Så länge har det alltså bedrivits studier i Skandinavistik här. Atmosfären inne på institutionen påminner om något gammalt mellansvenskt läroverk. Rader av klassiker står uppradade på hyllorna (Georg Brandes brev, Pär Lagerkvist på engelska, Nässlorna blomma), stentrappor, högt i tak. En trappa ner finns ett starkt upplyst computor room för studenterna.

Längre ner mot vattnet, på platser som "Magnusson Health Sciences Center" eller "Paul G. Allen Center for Computor Sciences and Engineering", odlar man fram nobelpristagare antar jag. Men detta liknar mer klassisk humaniora.

Norrut ligger the University District med trådlösa kaféer, indiska restauranger, antikvariat och mängder med copy centers. Avenyerna och streetorna skär varandra i exakta rutmönster (anlagda omkring år 1900). Det är omöjligt att gå vilse men man blir mör i låren efter några kvarter på grund av höjdskillnaderna. Bussar finns det gott om. Jag börjar lära mig rutterna så smått.

Måndag. Det är inte lätt att vara utlänning. Försökte printa ut ett A4-ark från datorn, men formatet var okänt. Med 10% förminskning fungerade det. Måste komma ihåg att växla mellan engelska och svenska på tangentbordet beroende på vem jag skriver till. Man bör vara noga med att låsa efter sig, more so than at home. Språket är trots allt ett problem. Människor talar inte lika tydligt som på CNN. Då och då får jag ändå till en oneliner. Det kommer säkert fler med tiden.

Och så är det detta med att vara uppkopplad på tusen olika håll. Skype (kom ihåg tidsskillnaden), Facebook, hotmail, UW:s hemsida...

Och ändå, klockan är bara tre och jag kan strosa ut i solen. Sitta på ett kafé en stund och lyssna på musik.

På kaféerna brukar jag bläddra lite i R.S. Thomas "Minnen av eld" (1995), som jag fick låna av en vän före avresan. Det är som att tvätta sinnena. På baksidan av den lilla pocketboken står det att Thomas (1913-2000) "grundade sin verk på en lång gärning som anglikansk präst på olika håll i Wales, företrädesvis i höglandets glesbygder och och avlägsna kusttrakter, som han omfattar med stark kärlek." Lyssna till exempelvis till den här dikten, liksom de övriga mästerligt översatt av Ingemar och Mikaela Leckius:

Det finns nätter som är så stilla
att jag kan höra minervaugglan ropa
långt borta och en räv skälla
i fjärran. Det är under dessa öde
timmar jag ligger vaken och lyssnar
till dyningen som fötts ur Atlanten,
som stiger och sjunker, stiger och sjunker
våg efter våg mot den långa stranden
vid byn som ligger försänkt i mörker
och enslighet. Då kommer tanken
på denne andre som också är vaken
och låter våra böner svalla mot honom,
inte som här under några timmar
utan i dagar, i år, i evighet.

Söndag kväll. Det är trots allt fint att kunna unna sig en stund framför tv:n inför den stundande arbetsveckan. Men det är mycket bättre amerikanska serier i svensk tv än i amerikansk. Och inga svenska serier alls! I den amerikanska alltså! Jag får nog ta en banan. Är förmodligen lite urlakad efter allt bastubadande.

Det sägs att det är vulkanutbrott på Island och att flygplatsen i Keflavik är stängd. Familjen ska flyga med Icelandair. På fredag.

Det är en stor ära att ha fått det här Fulbrightstipendiet. Lite historia: Fulbrightprogrammet startades 1946 på initiativ av den dynamiske senatorn J. William Fulbright från Arkansas. Just efter kriget uppstod ju nya spänningar i världen, men William Fulbright ville främja utbytet mellan USA och den övriga världen inom det vetenskapliga området.

Sedan starten har ca 286 500 personer fått Fulbrightstipendier. Det är både juniora forskare (doktorander) och seniora forskare som ingår i utbytet. 108 160 av dem har rest ut från USA, och 178 340 har besökt USA under en tid på upp till ett år.

Programmet finansieras både av den amerikanska staten och av de 154 övriga länder som deltar i utbytet.

Min vistelse i Seattle ingår alltså i en större, mångårig strategi för att främja förståelsen mellan länderna trots alla problem som finns. Det är hisnande.

Idag är det kyligt i Seattle, men inte värre än att man kan gå omkring i kakhishorts på fritiden. Ska knata iväg till IMA för att simma lite i eftermiddag. Igår tog jag bussen in till centrum och sedan tåget ut till flygplatsen för att se var jag ska möta upp familjen (de kommer på besök i tre veckor på fredag).

Det var inte som Arlandaexpressen, utan mer som en slags sighseeing (gratis för oss som har ett U-pass). Passade på att ta en titt på Downtown Seattle på hemvägen. Märkte ut platser som måste beskåds närmare vid ett annat tillfälle.

Lördag. Igår var det fredagsfika på Institutionen för Skandinavistik. Eftersom Spring term börjar 26 mars så var det inte så många som dök upp. Men vi hade trevligt, och jag fick även tillfälle att prata finska igen.

Efter fikat gick jag till IMA, Intramural Activities Building, som ligger knappt tio minuters promenad från institutionen. Där finns det en bastu. Jag satt hur länge som helst på laven kan man säga. Vad skulle jag annars göra? Temperaturen orkade knappt upp i sjuttio grader. Aggregatet var uppenbarligen tillverkat i Finland, men det var förbjudet att slänga vatten på stenarna. De var väl rädda för att något skulle gå sönder. Några av de andra besökarna satt och läste i bastun. Väldigt oseriöst. Jag ska tala med The General Managing Director of IMA så fort jag lärt mig de sociala koderna i Seattle. Så här får det inte gå till.

Efter badet försökte jag ta mig hem via Red Square och University Avenue, men det var inte lätt. Havet av blommande magnolior mellan Raitt Hall (där vår institution ligger) och Red Square var helt bedövande med sin intensiva doft. Där fanns en hel japanska turister som tog bilder. De tänkte väl på berget Fuji när de strosade runt i området.

Jag fastnade även på ett underbart fik på hemvägen. Borden låg ganska glest utplacerade och såg ut att vara ihoprafsade på Myrorna. Nästa alla gäster hade en bärbar mac på bordet framför sig. Det var mest unga studenter som läste Derrida (typ) och några vithåriga professorer som satt och bläddrade i tjocka inbundna verk om sedan länge döda poeter. Då och då satte sig någon i personalen ner för att bläddra i en pocketbok som de burit med sig under arbetsdagen.

Musiken gjorde det svårt att bryta upp. Kommer inte grunge från Seattle? Eller heter det grounge? Får kolla upp det där. Men hypnotiskt var det i varje fall.

Nu har jag suttit och förberett seminarier. De två första är nästan ett slags introduktionsföreläsningar, ett om sustainability så som jag tolkar begreppet (utifrån Amartya Sens mästerliga bok Idea of Justice (2009), och den andra om ecocriticism, en relativt ny riktning inom litteraturvetenskapen som definierats som "studiet av relationen mellan litteraturen och fysiska miljön."

Men det är så ljuvligt ute att det får bli ett break. Ett par blocks away ligger stans största grönsaksmarknad. Öppen på lördagar. Ska testa shortsen för första gången i år.

Har legat sömnlös i Seattle mellan två och fyra, men det är ingen fara. Tar igen det i eftermiddag.
Det är påfallande hur viktiga ljuden är när man kommer till ett nytt ställe. I natt har taket knarrat rakt ovanför mitt huvud. Värdarna har två jättehundar som lagt sig att sova ovanpå mitt sovrum. Golvplankorna bågnade (eller var det betongen? Hoppas att den är armerad) när de vände sina hundrakiloskroppar i sömnen. Vad drömmer de om? Saftiga köttben? Inte mig iallafall hoppas jag... Nejdå, det är väldigt snälla vovvar. Som Båtsman i Saltkråkan.

Jag saknar ljudet från banvallen intil Stiftsgården. Brukar vakna till när fakirexpressen passerar tidigt i gryningen. Ett kärvänligt ljud som påminner om att det finns andra medborgare som är i rörelse. Här i Seattle ligger två miljoner människor på en yta som inte är större än Rättviks kommun. Tror jag, ska kolla upp det där.

Allt är annorlunda i USA. Ett exempel: I klädskåpet finns det en massa tyger, men jag är osäker på vad som är vad: lakan, handdukar, överkast, gardiner, svepningar. Det är otäckt. Mitt medhavda underlakan är helt malplacerat ut där det ligger utsträckt på den i övrigt obäddade sängen efter frukost. En en förrvirrad nordbo i ett land utan horisonter.

Ibland ser man poliser gå in på Starbucks. De är tungt beväpnade. Bäst man håller sig i skinnet. Men alla amerikaner här är så oerhört vänliga. Alltid ett leende, alltid ett vänligt ord. Det verkar vara parollen.

Det finns många fler kaffesorter på Starbucks än på Fricks i Rättvik. Jag hör av mig när jag lägger märke till nåt mer av intresse. Är mest fokuserad på att få igång min kurs den 29 mars. Tunnelseende, ni vet.

När jag öppnar dörren slår en intensiv doft av magnolia emot mig. Blommorna liknar körsbärsblom men är förstås mycket större (vi pratar ju om USA). Det är dags för en första joggingturen här i Seattle. Det kommer att ta några dagar att komma ikapp med sömnen, och en lätt löptur hjälper till. Det är också ett bra sätt att se sig omkring i en ny miljö.

Jag springer neråt universitetet längst 16th Avenue, och svänger vänster vid 52 Street. Därefter 17th Avenue ner till universitetsområdet. Det tar fem minuter. Jag hade tur som fick hyra så nära institutionen. Lägenheten (en tvåa) är i mörkaste laget eftersom den ligger i källarplanet, men man kan inte få allt. Värdarna är hur trevliga som helst.

Hemma i Rättvik låg snödrivorna halvmeterhöga när jag reste iväg. De såg ut att vara tillskurna med motorsåg. Men här softar en del av studenterna redan omkring i shorts. 15 plusgrader är det. Och regnar gör det hela tiden. Ingen verkar ta någon notis om detta. Skurarna kommer då och då. Så ska det väl vara i "the rainy city".

Efter femton minuter vänder jag hemåt, passerar så småningom huset och tar en extra runda för att hitta en bankomat till imorgon. Bank of America ligger runt hörnet.

Klockan är nu nio. Har duschat, ätit och packat upp det sista ur resväskorna. Skulle kunna gå och lägga mig, men jag läser Gunnar Ekelöf en stund. Hans dikter är med i min kurs om hållbar utveckling. "Not the first choice", säger kanske någon, men redan under det första seminariet ska jag argumentera för att hans gåtfulla dikter är väldigt bra att läsa då och då om man bygga något som kan hålla i längden.

Ikväll är jag bjuden till Christine och Jim (de jag hyr av) för att fira S:t Patricks Day. Han är Irlands skyddshelgon och firas den 17 mars.

Just nu sitter jag p å mitt tjänsterum, försöker komma iordning. Det är inte lätt med tidsomställningen fortfarande i kroppen.

Institutionen för Skandinavistik vid University of Washington är den äldsta i USA. Den fyller 100 år i år, och det blir allehanda festligheter kring detta i vår (mer om det senare, i april och maj). Jag är inte ens framme i Seattle ännu. Sitter på Arlanda i väntan på flyget till Reykjavik där det blir byte.

Igår tog vi en sista skidtur. Det blev en liten tur ut på isen utanför Stiftsgården i Rättvik där jag vi bor. När jag ser Siljan nästa gång är det nästan midsommar. Så märkligt.

Jag undrar om jag verkligen kommer att få se någon späckhuggare under den här resan? Ifjol åkte jag till Vancouver Island i British Columbia, Canada, för att delta i en konferens som hette "Island Time: The Fate of Place in a Global Wired, Warming World." När den var över åkte jag helikopter från ön in till Vancouver. Vi landade på en betongplatta precis framför det berömda Canada Center. Jag klev ur helkopter och undrade om jag skulle våga mig in bland skyskraporna. Jag hade fyra timmar på mig flyget till Sverige skulle lyfta. Plötsligt hörde jag ett plaskande bakom mig. En stor säl låg och flöt på rygg i vattnet två meter ifrån mig. Den verkade vara nyfiken på vem det var som kommit ända från Sverige för att hälsa på....

Vattnet i Vancouvers hamn är kristallklart, rent som Ramlösa. Seattle ligger bara två timmars bilresa söderut. Det är dit jag ska åka i övermorgon, måndag. Det lär finnas finns späckhuggare i Puget Sound, som ligger väster om staden (läs det inledande kapitlet i Jonathan Rabans "Passage to Juneau"). De snöklädda bergen kommer jag utan tvekan att se från min bostad (i universitetskvarteten nordväst om centrum, vid University of Washington). Men späckhuggare? Vem vet? Allt är möjligt.

Diskmaskinen brummar efter den sista middagen med familjen före avresan (16.55 till Stockholm från Rättviks C imorgon). Tärningen är kastad. Av allt att döma kommer jag faktiskt att komma iväg på den här osannolika resan. Under tre månader ska jag vara "Visiting Fulbright Hildeman Professor" vid The Department of Scandinavian Studies, University of Washington.
Jag ska hålla i en kurs som heter "Sustainability in Contemporary Scandinavian Society". Hållbar utveckling i det samtida skandinaviska samhället. Som litteraturvetare är det spännande att försöka ge ett bidrag till debatten om hållbar utveckling. En mer angelägen uppgift är svårt att tänka sig. Klimatkonferensen i Köpenhamn ser trots allt ut att ha blivit ett fiasko. Det är skarpt läge, men nu gäller det att inte ge upp.

Den här bloggen är tänkt att vara ett forum för reflexion under de tre månader som jag ska stanna i Seattle, "the rainy city". Observera också att Starbucks kommer från Seattle, liksom Jimi Hendrix. Det finns mycket att berätta om.