Jag och Martin såg filmen The Cove på bio igår. Den handlar om den masslakt av delfiner som pågår just nu i byn Taigi, Japan. Huvudpersonen i filmen är Rick O'Berry, som blev känd på 60-talet genom filmerna om delfinen Flipper. O'Berry lärde sig att kommunicera med delfiner, och det var till stor del filmerna om Flipper som ligger bakom alla de fantastiska delfinshower som man kan se världen över.
Men Flipper begick självmord i armarna på O'Berry. Delfinernas andning regleras inte automatiskt som hos människorna. En delfin måste ta ett medvetet beslut varje gång den ska dra in luft, annars dör den. I det fria är delfiner vana vid att simma flera mil varje dag. De kommunicerar med varandra genom ljud. Men innestängd i ett trångt utrymme där bullret från omgivningen var olidligt bestämde sig Flipper för att dö.
Han simade fram till O'Berry, såg honom i ögonen, drog en sista suck, vände sig sedan på rygg och sjönk ner till bassängens botten.
Berry bröt ihop. Nästa morgon blev han arresterad efter ha att brutit sig in på ett delfinarium för att släppa ut delfinerna i havet. Våldshandlingar fungerar uppenbarligen inte, tänkte han, och beslutade sig för att ägna resten av sitt liv åt att sprida information om vad som håller på att hända.
Det har nämligen blivit svårt att få tag på delfiner. De flesta delfiner som lever i fångenskap kommer från Taigi i Japan. Där använder man modern teknik för att driva in delfiner i en smal havssvik där ett fåtal delfiner väljs ut för export. Resten slaktas på plats. Köttet säljs som tonfisk eller något liknande. Årligen dödas 24 000 delfiner i viken. Snart kommer de att ta slut, precis som de gjor i en närliggande by.
O'Berry och ett filmteam från National Geographic riskerade livet för att dokumentera delfinslakten. Bilderna var verkligen skakande. Dessutom ser man inga delfiner överhuvudtaget som fraktas iväg till akvarier. Alla dödades med hackor, och hela viken var rödfärgad efteråt. Vad värre är: De som äter av delfinköttet riskerar att bli förgiftade av kvicksilver. Halterna av detta gift är 20 gånger högre i delfinerna än den tillåtna.
Från Taigi är det inte långt till Minamata, där den så kallade Minamatasjukan härjade på 50-talet. Det var ingen sjukdom utan resultatet av en långsam kvicksilverförgiftning. Barn föddes med allvarliga missbildningar och levde under svåra smärtor.
Hela verksamheten i Taigi sker med myndigheternas tysta medgivande. Världssamfundet gör ingenting, eftersom Japan har vetorätt i alla frågor som gäller valfångst (de har också stöd i FN av ett antal mindre nationer som är beroende av ekonomiskt stör från den japanska staten). Den japanska allmänheten vet igenting om vad som pågår. Få japanerna vet överhuvudtaget om att de äter kött från delfiner.
Så såg det ut när filmen hade premiär 2009. Några få personer beslutade sig för att göra något. Just då hade man beslutat att lansera delfinkött på bred front i japanska skolor. Men sedan O'Berry lyckats få några tjänstemän i Taigi att inse sanningen så stoppades planerna.
Jag antar att filmen visas världen över just nu. I september inleds "fiskesäsongen" i Taigi som vanligt. Eller gör den det? Ett individuellt beslut kan få enorma följder. En scen i filmen bland många som dröjer sig kvar på näthinnan: japanska provokatörer gör allt för att O'Leary ska tappa besinningen och slåss med knytnävarna. Men han står kvar där han står (med sin filmkamera). Just när han höll på att explodera av ilska lyckades han behålla kylan.
Ibland är det tid för eftertanke. Ibland är det tid för handling. Ett sådant här litet blogginlägg kan kanske hjälpa delfinerna i Taigu. Det kan ha andra effekter som jag inte kan förutse. Hursomhelst ville jag göra något rationellt istället för att löpa amok på sushirestaurangerna längst the Ave.
söndag 30 maj 2010
fredag 28 maj 2010
Majregn i Ravenna Park
Det är härligt att ta en tur i Ravenna Park tidigt på morgonen, men idag tvingades jag sätta på mig Björn Dählie-luvan för första gången på en månad när jag joggade iväg. Ett illvilligt majregn föll över University District (vet inte om ett majregn kan vara "illvilligt", men det känndes roligt att skriva på det sättet).
Nu finns det faktiskt inte särskilt mycket att göra på institutet innan studenterna lämnar in sina Final Term Papers. Istället filar jag på ett paper som jag ska presentera i Portland om ett par veckor.
Den berömde franske författaren Gustave Flaubert myntade uttrycket "adjektivens ångest"; när han skrev på sina romaner kunde han fastna i dagar inför valet av ett visst adjektiv. En annan berömd fransk arbetsnarkoman från 1800-talet, Honore de Balzac, kunde bara skriva sina romaner om han var iförd en speciell pyjamas (har sett den på bild) efter att ha hinkat i sig litervis med kaffe. Han fick ihop en väldig hög med böcker innan pumpen pajade. Det var hjärtat som brast till slut. Bokstavligt talat.
Stackars författare. Man måste komma ihåg att det mesta händer i väntan på orden. De är bara svallvågor som rörs upp av själsliga rörelser. Tecken på något annan mycket rikare som pågår samtidigt. Ju större tystnaden är som föregår orden, desto större verkan får de.
Det är klart att Flaubert och Balzac var beroende av inkomsterna från sina böcker. Jag vet inte hur de borde ha gjort för att hantera sin ångest, och jag tycker verkligen att det är sorgligt när jag försöker föreställa mig hur de hade det. Berömmelsen gav nog ingen lindring. Tvärtom. Det är så det fungerar.
Efter en joggingtur och lite frukost är det skönt att sitta här i ubåten och vila en stund. Efter lunch ska jag gå ut på the Ave för att shoppa lite inför hemresan. Ikväll får jag besök av vännen Martin, som varit på konferens i New Orleans. Det ska bli härligt att få prata lite Swedish efter all konversation på engelska och finska. Om vädret blir så här dåligt stannar vi nog i Seattle under hela besöket. Mount Rainier hägrar i fjärran. Fast idag ser man inte ens skyskraporna nere i Downtown Seattle.
Nu finns det faktiskt inte särskilt mycket att göra på institutet innan studenterna lämnar in sina Final Term Papers. Istället filar jag på ett paper som jag ska presentera i Portland om ett par veckor.
Den berömde franske författaren Gustave Flaubert myntade uttrycket "adjektivens ångest"; när han skrev på sina romaner kunde han fastna i dagar inför valet av ett visst adjektiv. En annan berömd fransk arbetsnarkoman från 1800-talet, Honore de Balzac, kunde bara skriva sina romaner om han var iförd en speciell pyjamas (har sett den på bild) efter att ha hinkat i sig litervis med kaffe. Han fick ihop en väldig hög med böcker innan pumpen pajade. Det var hjärtat som brast till slut. Bokstavligt talat.
Stackars författare. Man måste komma ihåg att det mesta händer i väntan på orden. De är bara svallvågor som rörs upp av själsliga rörelser. Tecken på något annan mycket rikare som pågår samtidigt. Ju större tystnaden är som föregår orden, desto större verkan får de.
Det är klart att Flaubert och Balzac var beroende av inkomsterna från sina böcker. Jag vet inte hur de borde ha gjort för att hantera sin ångest, och jag tycker verkligen att det är sorgligt när jag försöker föreställa mig hur de hade det. Berömmelsen gav nog ingen lindring. Tvärtom. Det är så det fungerar.
Efter en joggingtur och lite frukost är det skönt att sitta här i ubåten och vila en stund. Efter lunch ska jag gå ut på the Ave för att shoppa lite inför hemresan. Ikväll får jag besök av vännen Martin, som varit på konferens i New Orleans. Det ska bli härligt att få prata lite Swedish efter all konversation på engelska och finska. Om vädret blir så här dåligt stannar vi nog i Seattle under hela besöket. Mount Rainier hägrar i fjärran. Fast idag ser man inte ens skyskraporna nere i Downtown Seattle.
onsdag 26 maj 2010
Food deserts
Lärde mig ett nytt ord idag: "food deserts". Det är områden där man bara kan köpa mat på bensinstationer. Finns här i USA, och i dessa områden är barnadödligheten högre än genomsnittet. Men på the Ave finns mat från världens alla hörn. Ja, svensk husmanskost har jag förstås inte sett sett nånstans. Det är mest sushi som gäller.
Igår testade jag ett kafé som ligger ett par kvarter vid sidan av the Ave. Det var en kuslig upplevelse. Har gått som en bryggarhäst med skygglapparna nedfällda i flera månader nu längst stäckan 16th Ave-University of Washington-Intramural Activities.
Det är så man gör på ett nytt ställe. Stegar upp ett revis som så småningom känns välbekant. Men snart åker jag till Los Angeles. Och till Portland, Oregon. Därefter till Rättvik, Sweden.
Igår testade jag ett kafé som ligger ett par kvarter vid sidan av the Ave. Det var en kuslig upplevelse. Har gått som en bryggarhäst med skygglapparna nedfällda i flera månader nu längst stäckan 16th Ave-University of Washington-Intramural Activities.
Det är så man gör på ett nytt ställe. Stegar upp ett revis som så småningom känns välbekant. Men snart åker jag till Los Angeles. Och till Portland, Oregon. Därefter till Rättvik, Sweden.
måndag 24 maj 2010
Fishing in Utopia
Idag är det redan dags för det sista riktiga seminariet. Det beror på att det är Memorial Day måndag 31 Maj, och på att studenterna ägnar de sista veckorna åt att skriva sina Final term papers.
Vi avslutar med engelsmannen Andrew Browns bok "Fishing in Utopia: Sweden and the Future that Dissapeared". 1978 flyttade Brown till Sverige efter att ha träffat en svensk kvinna på en kibbutz. Han lockades av drömmen om en ren, vänlig och rationell framtid i ett land utan vare sig yttre eller inre fiender.
Sen får vi följa hans upplevelser under de år som följde. De kalla vintermorgnarna när bilen inte ville starta. Köerna på systembolaget. Tystnaden mellan grannarna i miljonprogramsbyggena, raggarna som levde på korv och mos, socialdemokratin, Olof Palme, försöken att lära sig spetsa en kokt potatis på en gaffel och sedan skala den med kniven i den lediga handen, IKEA, små grodorna, små grodorna, lagen om anställningsskydd. Och framförallt alla fisketurer som han företog sig under de första åren i trakterna av Trollhättan.
Chocken efter mordet på Palme blev en vändpunkt för Brown. Äktenskapet hade kraschat, och han återvände till England.
Efter några år kommer han tillbaka och upplever Carl Bildt, ubåtsincidenten (som han skriver om för en brittisk tidning), Ian och Bert, lasermannen, Göran Persson, Tobleroneskandalen, holländare som köper hotell i Dalarna, Wolfpack, tidskriften Gringo, källsortering. Och under en lång resa genom landet från norr till söder återupptäcker han sin gamla kärlek för fisket....
Is this ever going to work? Maybe it works fine already? Det ska vi prata om idag... What is so specifically Swedish about all this?
Det har förresten blivit vardag i Seattle. Jag förvånas inte längre över det jag ser ute på gatorna. Om några dagar får jag besök från Sweden. De kommer jag att vara guide under några dagar i det här landet. Tänk hur det kan bli. Det här hade jag ingen aning om för två år sedan.
Vi avslutar med engelsmannen Andrew Browns bok "Fishing in Utopia: Sweden and the Future that Dissapeared". 1978 flyttade Brown till Sverige efter att ha träffat en svensk kvinna på en kibbutz. Han lockades av drömmen om en ren, vänlig och rationell framtid i ett land utan vare sig yttre eller inre fiender.
Sen får vi följa hans upplevelser under de år som följde. De kalla vintermorgnarna när bilen inte ville starta. Köerna på systembolaget. Tystnaden mellan grannarna i miljonprogramsbyggena, raggarna som levde på korv och mos, socialdemokratin, Olof Palme, försöken att lära sig spetsa en kokt potatis på en gaffel och sedan skala den med kniven i den lediga handen, IKEA, små grodorna, små grodorna, lagen om anställningsskydd. Och framförallt alla fisketurer som han företog sig under de första åren i trakterna av Trollhättan.
Chocken efter mordet på Palme blev en vändpunkt för Brown. Äktenskapet hade kraschat, och han återvände till England.
Efter några år kommer han tillbaka och upplever Carl Bildt, ubåtsincidenten (som han skriver om för en brittisk tidning), Ian och Bert, lasermannen, Göran Persson, Tobleroneskandalen, holländare som köper hotell i Dalarna, Wolfpack, tidskriften Gringo, källsortering. Och under en lång resa genom landet från norr till söder återupptäcker han sin gamla kärlek för fisket....
Is this ever going to work? Maybe it works fine already? Det ska vi prata om idag... What is so specifically Swedish about all this?
Det har förresten blivit vardag i Seattle. Jag förvånas inte längre över det jag ser ute på gatorna. Om några dagar får jag besök från Sweden. De kommer jag att vara guide under några dagar i det här landet. Tänk hur det kan bli. Det här hade jag ingen aning om för två år sedan.
lördag 22 maj 2010
Genuine feelings
Vimmein pääsin kunnon saunaan*... It turned out that Lake Wahington is the dividing line between two fractions among the Seattle Finns: in fashionable Bellevue on the eastern side of the lake there are the wealthy Microsoft Finns, and on the other side of the lake you would find the freaked out Kantele Finns. These two categories don't interact with each other, but the Finlandia Foundation tries to mediate between them, for instance by arranging joint sauna sessions.
Anyway,The heat was on all through the evening. Afterwords, we even watched a Finnish movie. The food was Finnish. The beer was not, but decent enough. I went to bed at 3 am.
* as a result of divine intervention, I was finally granted a few hours of relaxation in a genuinely Finnish sauna....
fredag 21 maj 2010
Finsk bastu
Jag väntar på transfer till Finska föreningens lokaler i Bellevue, strax öster om Seattle. Där finns det en riktig bastu! Aija Elgh och Tapio Koskinen plockar upp mig om en halvtimme. Det är inte omöjligt att det handlar om en vedbastu. I så fall vore ju lyckan fullständig, men det kommer i vilket fall som helst att bli en kväll att minnas. Värdarna förestår den finska lutherska kyrkans lokaler i Seattle, och bastun finns i deras hem vid stranden av Lake Washington, en blank vattenspegel mellan vulkantopparna.
Den här dagen har mest ägnats åt studier och kontemplation. Tassade iväg till kinesen för en stund sen för att inhandla lite frukostmat till imorgon bitti. Det är knappt tio grader ute. Många går omkring i toppluva när det är så kallt. Men jag gick en extra runda på hemvägen. Staden syntes mig så vacker ikväll. Det blir så när man har något stort framför sig. Ett bastubad.
Den här dagen har mest ägnats åt studier och kontemplation. Tassade iväg till kinesen för en stund sen för att inhandla lite frukostmat till imorgon bitti. Det är knappt tio grader ute. Många går omkring i toppluva när det är så kallt. Men jag gick en extra runda på hemvägen. Staden syntes mig så vacker ikväll. Det blir så när man har något stort framför sig. Ett bastubad.
onsdag 19 maj 2010
Allegro
Före dagens seminarium gick jag en sväng på stan. Det var så varmt att jag tvingades sätta mig i skuggan på en parkbänk en stund för att vila. Under seminariet mulnade himlen, och på hemvägen slet regnet och blåsten sönder mitt paraply.
Kursen närmar sig slutet. Idag ägnade vi hela seminariet åt Tomas Tranströmers poesi. Jag var lite orolig för hur det skulle gå. Hur kan en kurs om hållbar utveckling ägna så mycket utrymme åt detta?
Under kursen har vi studerat olika uttryck för hur människor förhåller sig till djur, natur och till varandra. Men Tranströmers ärende verkar vara ett annat. Han är intresserad av frågan "vem är jag" som upplever allt detta?" "Vem är jag som är utplacerad i detta myller av liv?"Att läsa hans dikter är som att meditera. Dessa dikter framkallar en våg av bilder, och de kan tolkas olika beroende på vem man är och vilka föreställningar man bär med sig. Det är en befrielse att låta sig översköljas av dessa associationer.
Prova till exempel att läsa den här kända Tranströmerdikten, "Allegro" (i engelsk översättning förstås):
After a black day, I play Haydn,
and feel a little warmth in my hands.
The keys are ready. Kind hammer fall.
The sound is spirited, green, and full of silence.
The sound says that freedom exists
and someone pays no tax to Caesar.
I shove my hands in my haydnpockets
and act like a man who is calm about it all.
I raise my haydnflag. The signal is:
"We do not surrender. But want peace."
The music is a house of glass standing on a slope;
rocks are flying, rocks are rolling.
The rocks roll straight through the house
but every pane is still whole.
Kursen närmar sig slutet. Idag ägnade vi hela seminariet åt Tomas Tranströmers poesi. Jag var lite orolig för hur det skulle gå. Hur kan en kurs om hållbar utveckling ägna så mycket utrymme åt detta?
Under kursen har vi studerat olika uttryck för hur människor förhåller sig till djur, natur och till varandra. Men Tranströmers ärende verkar vara ett annat. Han är intresserad av frågan "vem är jag" som upplever allt detta?" "Vem är jag som är utplacerad i detta myller av liv?"Att läsa hans dikter är som att meditera. Dessa dikter framkallar en våg av bilder, och de kan tolkas olika beroende på vem man är och vilka föreställningar man bär med sig. Det är en befrielse att låta sig översköljas av dessa associationer.
Prova till exempel att läsa den här kända Tranströmerdikten, "Allegro" (i engelsk översättning förstås):
After a black day, I play Haydn,
and feel a little warmth in my hands.
The keys are ready. Kind hammer fall.
The sound is spirited, green, and full of silence.
The sound says that freedom exists
and someone pays no tax to Caesar.
I shove my hands in my haydnpockets
and act like a man who is calm about it all.
I raise my haydnflag. The signal is:
"We do not surrender. But want peace."
The music is a house of glass standing on a slope;
rocks are flying, rocks are rolling.
The rocks roll straight through the house
but every pane is still whole.
måndag 17 maj 2010
Troll
Gårdagens seminarium handlade om Johanna Sinisalos roman Troll: A Love Story (Medan mörkret ännu faller). Det är en komplex och fascinerande berättelse som jag skulle kunna skriva en längre esssä om, men jag nöjer mig med ouvertyren:
Angel, en ung fotograf, är på väg hem från en gayklubb sent på kvällen. Han ser ett gäng ligister trakassera någon som ligger försvarslös på marken. En granne kommer till undsättning och ligisterna ger sig iväg. Angel tar hand om brottsoffret, som visar sig vara en trollunge. Det lilla trollet får en fristad i Angels bostad. Så småningom utvecklas en vänskap mellan dem (troll är intelligenta varelser). Men snart uppstår förvecklingar. Angels vänner i reklambranschen kommer med skamliga förslag. En filippinsk flicka som bor i samma trapphus som Angel (tillsammans med en brutal finsk sexturist) blir förälskad i den unge fotografen. Och ute i de djupa finska skogarna har trollen rustat sig för kamp ...
Jag har ingen aning om vad Sinisalo vill säga med den här romanen, men efter seminariet hade jag ännu fler rimliga hypoteser att laborera med. Att diskutera boken på ett seminarium har förstås ett värde i sig, som en övning i kommunikation.
Idag regnar det i Seattle. Äntligen frestas jag att säga efter några dagar av tryckande värme. Jag joggade i Ravenna Park imorse. Tyvärr glömde jag att köpa kaffe igår, så nu måste jag knata iväg till kinesen runt hörnet (en kvartersbutik) för att fylla på förråden.
Angel, en ung fotograf, är på väg hem från en gayklubb sent på kvällen. Han ser ett gäng ligister trakassera någon som ligger försvarslös på marken. En granne kommer till undsättning och ligisterna ger sig iväg. Angel tar hand om brottsoffret, som visar sig vara en trollunge. Det lilla trollet får en fristad i Angels bostad. Så småningom utvecklas en vänskap mellan dem (troll är intelligenta varelser). Men snart uppstår förvecklingar. Angels vänner i reklambranschen kommer med skamliga förslag. En filippinsk flicka som bor i samma trapphus som Angel (tillsammans med en brutal finsk sexturist) blir förälskad i den unge fotografen. Och ute i de djupa finska skogarna har trollen rustat sig för kamp ...
Jag har ingen aning om vad Sinisalo vill säga med den här romanen, men efter seminariet hade jag ännu fler rimliga hypoteser att laborera med. Att diskutera boken på ett seminarium har förstås ett värde i sig, som en övning i kommunikation.
Idag regnar det i Seattle. Äntligen frestas jag att säga efter några dagar av tryckande värme. Jag joggade i Ravenna Park imorse. Tyvärr glömde jag att köpa kaffe igår, så nu måste jag knata iväg till kinesen runt hörnet (en kvartersbutik) för att fylla på förråden.
lördag 15 maj 2010
Pietà
Idag provar jag Tully's på 45 Street & Roosevelt Way. Här finns en väldigt bra internetuppkoppling och dessutom en avdelning med bekväma fåtöljer och en öppen brasa (det är visserligen gaslågor som flammar i brasan, men ändå). Jag har pratat i nästan en halvtimme med mina bröder. De sitter på Djupudden och badar bastu. Fast nu har de väl gått och lagt sig.
Jag läser lite då och då i "Troll: A Love Story" för att slippa sträckläsa imorgon. I onsdags diskuterade vi ett antal dikter i svensk översättning, exempelvis Eva Ströms "Pietà":
The boy who was a shoulder-blade, a golden shoulder-blade.
The light coming from him, the hormones of puberty
which were altering his body, were at work in him
whatever his deformity, and the mother who returned
that light to him where he lay behind the cot bars, weak
and drivelling. Whas it love? What it mercy?
She called to him by his name. The name
he didn't hear.
"Pietà" är ju ett klassiskt motiv i konsten: Jesu moder sitter med sonen i famnen. Jag har diskuterat originalversionen av den här dikten (från diktsamlingen Brandenburg, 1991) otaliga gånger med svenska studenter.
Moderns frågor kan väl alla identifiera sig med. Hon kan omöjligtvis göra annat än att älska sitt barn, trots sjukdomen. Ändå finns där tvivlet. Hur möter vi människor som är handikappade på olika sätt? Hur hanterar vi våra egna känslor? Det är en aspekt av "hållbar utveckling", tänker jag mig.
Det är bara tre riktiga seminarier kvar nu av den här kursen. Sen är det uppsatshandledning i ett par veckor. Snart slut? Det känns märkligt efter all möda jag lagt ner på att skapa kursen.
Jag läser lite då och då i "Troll: A Love Story" för att slippa sträckläsa imorgon. I onsdags diskuterade vi ett antal dikter i svensk översättning, exempelvis Eva Ströms "Pietà":
The boy who was a shoulder-blade, a golden shoulder-blade.
The light coming from him, the hormones of puberty
which were altering his body, were at work in him
whatever his deformity, and the mother who returned
that light to him where he lay behind the cot bars, weak
and drivelling. Whas it love? What it mercy?
She called to him by his name. The name
he didn't hear.
"Pietà" är ju ett klassiskt motiv i konsten: Jesu moder sitter med sonen i famnen. Jag har diskuterat originalversionen av den här dikten (från diktsamlingen Brandenburg, 1991) otaliga gånger med svenska studenter.
Moderns frågor kan väl alla identifiera sig med. Hon kan omöjligtvis göra annat än att älska sitt barn, trots sjukdomen. Ändå finns där tvivlet. Hur möter vi människor som är handikappade på olika sätt? Hur hanterar vi våra egna känslor? Det är en aspekt av "hållbar utveckling", tänker jag mig.
Det är bara tre riktiga seminarier kvar nu av den här kursen. Sen är det uppsatshandledning i ett par veckor. Snart slut? Det känns märkligt efter all möda jag lagt ner på att skapa kursen.
fredag 14 maj 2010
Into the Wild
Det var High Noon i staden Issaquah, rakt österut från Seattle. Två män steg ur bussen, jag och Jan-Oskar från Bergen. Hettan var obeskrivlig. Jag tryckte ner min Sounderskeps djupare ner mot ögonbrynen. Här fanns ingenting av den kulturfernissa som smetats över fasaderna i Downtown Seattle.
Vi steg in på den lokala saloonen. Samtalen kring borden tystnaden omedelbart. Jag såg att det fanns sallader, men av ren nervositet beställde vi hamburgare och satte oss mitt i lokalen, under den väldiga fläkten som snurrade onaturligt långsamt.
Jag kunde läsa männens tankar under cowboyhattarna: "those guys most be from Germany". Tyckte det verkade som om de flyttade stolarna närmare oss, millimeter för millimeter. Kände efter så att VISA-kortet var i tryggt förvar.
Så kom hamburgarna. Jättelånga friterade lökringar vek undan när jag försökte skära i dem med gaffeln. Verktygen fastnade i den smälta osten. Paltkoman infann sig efter bara några tuggor, men vi fortsatte att tugga mekaniskt. Kanske i ett omedvetet försök att bemästra den olidliga spänningen.
Då och då flyttade sig sig minutvisaren på väggen, tungt som en påle när den slås ner i marken.
Äntligen kändes lukten av diesel genom de vidöppna dörrarna. En motor brummade. Bussen mot North Bend hade kommit, och vi satt oss i säkerhet.
Detta var Twin Peak County, och efter en halvtimme var vi framme vid det vattenfall där den mäktiga inledningsscenen i tv-serien Twin Peaks spelades in. Filmteamet måste ha varit där tidigt på våren. Fallet var inte lika imponerande som vi hade väntat oss. Kanske hittade vi inte de rätta vinklarna när vi trampade runt i terrängen. Kanske var vi helt för omtöcknade efter uppehållet i Issaquah.
Vi steg in på den lokala saloonen. Samtalen kring borden tystnaden omedelbart. Jag såg att det fanns sallader, men av ren nervositet beställde vi hamburgare och satte oss mitt i lokalen, under den väldiga fläkten som snurrade onaturligt långsamt.
Jag kunde läsa männens tankar under cowboyhattarna: "those guys most be from Germany". Tyckte det verkade som om de flyttade stolarna närmare oss, millimeter för millimeter. Kände efter så att VISA-kortet var i tryggt förvar.
Så kom hamburgarna. Jättelånga friterade lökringar vek undan när jag försökte skära i dem med gaffeln. Verktygen fastnade i den smälta osten. Paltkoman infann sig efter bara några tuggor, men vi fortsatte att tugga mekaniskt. Kanske i ett omedvetet försök att bemästra den olidliga spänningen.
Då och då flyttade sig sig minutvisaren på väggen, tungt som en påle när den slås ner i marken.
Äntligen kändes lukten av diesel genom de vidöppna dörrarna. En motor brummade. Bussen mot North Bend hade kommit, och vi satt oss i säkerhet.
Detta var Twin Peak County, och efter en halvtimme var vi framme vid det vattenfall där den mäktiga inledningsscenen i tv-serien Twin Peaks spelades in. Filmteamet måste ha varit där tidigt på våren. Fallet var inte lika imponerande som vi hade väntat oss. Kanske hittade vi inte de rätta vinklarna när vi trampade runt i terrängen. Kanske var vi helt för omtöcknade efter uppehållet i Issaquah.
torsdag 13 maj 2010
Morgonbestyr
Lägenheten är verkligen i mörkaste laget. Den liknar en ubåt som ligger förtöjd vid en pir i utkanten av en brusande storstad. I gryningen hör jag ljuden därutifrån: pålkranar, tjutande polisbilar, cyklister som plingar i sina klockor, ett soplock som slår igen.
Solen silar in genom fönstret. Det verkar vara en fin dag idag. Har mediterat, ätit frukost, pulat omkring med dammsugaren (heltäckande mattor är standard här) och läst på inför måndagens seminarium, som handlar om Johanna Sinisalos roman Troll: A Love Story (minns varken vad den heter på finska eller på svenska).
Ska jogga i Ravenna Park och sedan träffa Greg Handwerk på Burke's cafe. Han är professor i Comparative Literature och är intresserad av narratologi och ekokritik, båda området som berör min kurs.
Det är så det går till. Man skickar ett mail eller yttrar några ord i kön på Tully's. Effekterna är omöjliga att förutse eller att överblicka. Därför behövs det perioder av ingenting. Annars blir det lätt en soppa av allting.
Solen silar in genom fönstret. Det verkar vara en fin dag idag. Har mediterat, ätit frukost, pulat omkring med dammsugaren (heltäckande mattor är standard här) och läst på inför måndagens seminarium, som handlar om Johanna Sinisalos roman Troll: A Love Story (minns varken vad den heter på finska eller på svenska).
Ska jogga i Ravenna Park och sedan träffa Greg Handwerk på Burke's cafe. Han är professor i Comparative Literature och är intresserad av narratologi och ekokritik, båda området som berör min kurs.
Det är så det går till. Man skickar ett mail eller yttrar några ord i kön på Tully's. Effekterna är omöjliga att förutse eller att överblicka. Därför behövs det perioder av ingenting. Annars blir det lätt en soppa av allting.
tisdag 11 maj 2010
Harens år
När jag talade med Katharina på Skype igår vid lunchtid såg jag att 28 786 000 andra användare var inloggade just då. Undrar hur mycket det kostar världssamfundet att ha nästan 29 miljoner människor inloggade samtidigt? En dajm? Alltså tio cent? Eller flera miljoner US-dollar?
Det är svårt att förstå hur Skype fungerar. Det finns så mycket vi måste lita på. Att någon sköter Skype åt oss medan vi pratar med våra nära och kära. Att de vita blodkropparna i vårt inre gör det de ska, i det tysta. Att de inte plötsligt gör uppror och blir för många. Att de röda blodkropparna inte blir för få. Allt allt bara rullar på. Det är ett mirakel.
Gårdagens seminarium handlade om Arto Paasilinnas roman ”Harens år” (1975). En man råkar köra på en harpalt, tar hand om den och får en impuls att lämna civilisationen för att bege sig norrut genom Finland tillsammans med haren.
Jag hade sovit för lite och hade huvudvärk. Då blir man lätt lite självkritisk. Tyckte att mitt upplägg var kasst, så jag lät diskussionen bölja fritt. Så kan man ju göra, men det kräver lyhördhet. Ungefär som när man låter kommunikationen med hemlandet gå via Skype vecka ut och vecka in.
Idag ska jag äta vegetarisk lunch med Deven Björn Murti, researcher och Web consultant inom området Environmental Studies. Han har en indisk far och svensk mor (eller var det tvärtom?). Staden sjuder av energi. Det är därför jag sover i tio timmar i natt. Nu är jag redo för lite mer input.
Det är svårt att förstå hur Skype fungerar. Det finns så mycket vi måste lita på. Att någon sköter Skype åt oss medan vi pratar med våra nära och kära. Att de vita blodkropparna i vårt inre gör det de ska, i det tysta. Att de inte plötsligt gör uppror och blir för många. Att de röda blodkropparna inte blir för få. Allt allt bara rullar på. Det är ett mirakel.
Gårdagens seminarium handlade om Arto Paasilinnas roman ”Harens år” (1975). En man råkar köra på en harpalt, tar hand om den och får en impuls att lämna civilisationen för att bege sig norrut genom Finland tillsammans med haren.
Jag hade sovit för lite och hade huvudvärk. Då blir man lätt lite självkritisk. Tyckte att mitt upplägg var kasst, så jag lät diskussionen bölja fritt. Så kan man ju göra, men det kräver lyhördhet. Ungefär som när man låter kommunikationen med hemlandet gå via Skype vecka ut och vecka in.
Idag ska jag äta vegetarisk lunch med Deven Björn Murti, researcher och Web consultant inom området Environmental Studies. Han har en indisk far och svensk mor (eller var det tvärtom?). Staden sjuder av energi. Det är därför jag sover i tio timmar i natt. Nu är jag redo för lite mer input.
lördag 8 maj 2010
Om vådan av att äta lax infångad i Sitka, Alaska
Igår kväll blev jag hämtad av Riikka Rossi och hennes pojkvän Alexi från Esbo vid sextiden. Vi åkte norrut i en Dodge Charger (400 hk), en riktig "muscle car". Aija Elg och hennes man Tapio bjöd på lax som han fraktat ner själv från staden Sitka i Alaska. Han lagade till den på traditionellt indianmanér: efter styckningen lades kotletterna på en bräda av cederträd som legat i blöt i 16 timmar. Sen in med alltihop i den största Webergrill jag någonsin sett (den var manshög). Efter en timme var laxen klar, och vi åt som grizzlybjörnar. Det blev lite för mycket white wine till fisken, men roligt var det!
Jag försökte dricka mycket vatten men hann väl inte med riktigt. Så idag är det en lugn dag. Tar buss 48 till Golden Gardens om en stund. Lägger mig på en filt och tittar på havet och på alla vältränade människor som spelar beachvolleyboll. Man kanske skulle prova en glasspinne ändå?
Precis som jag beskrev i bloggen igår gäller det vara närvarande i ögonblicket. Men hittills är upplevelsen väldigt homogen. Den sitter nånstans mellan ögonbrynen och vill inte låta sig spaltas upp i olika komponenter. Man måste vara försiktig med vitt vin här, även om den är lokalproducerad.
Jag försökte dricka mycket vatten men hann väl inte med riktigt. Så idag är det en lugn dag. Tar buss 48 till Golden Gardens om en stund. Lägger mig på en filt och tittar på havet och på alla vältränade människor som spelar beachvolleyboll. Man kanske skulle prova en glasspinne ändå?
Precis som jag beskrev i bloggen igår gäller det vara närvarande i ögonblicket. Men hittills är upplevelsen väldigt homogen. Den sitter nånstans mellan ögonbrynen och vill inte låta sig spaltas upp i olika komponenter. Man måste vara försiktig med vitt vin här, även om den är lokalproducerad.
fredag 7 maj 2010
Om vad det innebär att dricka en kopp choklad
Den förra gången jag besökte Nalanda West blev jag djupt nedstämd av att lyssna på ett tal av en tysk läkare som studerat tibetansk buddhism i många år. Som jag berättat tidigare i bloggen var huvudtemat i hans tal att allt är en illusion. Åtminstone återkom han ständigt till denna tes, alltid med lika övertygande argument. ”Tro inte på tomten, det finns ingenting därute”, tycktes han mena; ”Vid en närmare granskning upplöser sig alla våra sinnesförnimmelser och alla våra föreställningar i tomma intet.”
Det låter ju inte så inspirerande. Lyckligtvis åkte jag tillbaka till Nalanda West i förrgår. Jag ville gå till botten med min dysterhet. Det måste finnas andra sätt att se på saken. Denna gång var talaren en amerikan (vi kan kalla honom Jim). Jag hade tänkt ta upp frågan om Intet vid den diskussion som alltid följer efter meditationerna och föredragen på Nalanda West, men en äldre amerikansk kvinna hann före.
Hon berättade att innan föredraget hade hon besökt en mycket känd chokladbutik i Fremont (där Nalanda West ligger). Där hade hon mumsat i sig några rejäla lokalproducerade chokladbitar. Chokladen var himmelskt god, både i flytande och i fast form. På vilket sätt skulle detta vara en illusion? undrade damen.
Jag kan inte ge något direkt svar på frågan, sa Jim, men vi kan ju tala om saken. Ordet ”illusion” passar inte så bra i det här sammanhanget. Det är viktigt att var närvarande i ögonblicket, bortom alla föreställningar om vad som sker. När du äter chokladen bör du fokusera på vad du upplever istället för att försöka förstå och tolka. Då visar det sig att upplevelsen spaltas upp i olika komponenter.
Du kanske oroar dig för att chokladen ska vara för varm. Kanske kommer du att bränna dig på tungan, så du väntar någon minut innan du för koppen till munnen. Men detta skapar en lätt otålighet inom dig. De som sitter vid bordet intill är onödigt högljudda, och det drar uppmärksamheten från doften av choklad som ångar upp ur koppen till din mage, som blivit lite spänd och irriterad.
Du kanske känner en oro över att någon ska tränga sig på och ta stolen bredvid din i besittning. Det börjar bli lite trångt i lokalen. Du har ingen lust att prata med någon (det har varit en ansträngande dag i en brusande storstad) och känner dig inte redo att låta någon smaka på chokladen.
Sen rinner äntligen chokladen ner genom din strupe. Kanske var den fortfarande för het. Du kommer att tänka på att varma drycker kan få amalgamet i din mun att börja spricka. Din tandläkare har varnat dig för detta, och du får skamkänslor. Eller har chokladen hunnit bli för kall? I så fall kanske du blir besviken. Tillfället är förbi. Det är för sent att beställa ytterligare en kopp. Du har inte tid, eftersom du ska iväg på meditation.
Nu har du dåligt samvete. Andliga sökare sitter inte och sörplat i sig choklad hursomhelst. Du bestämmer dig för att fråga föredragshållaren om detta, men tvekar. Inte kan man väl diskutera godissug på ett center för tibetansk buddhism? Den som gör det åker väl ut med huvudet före. Och nu smakar det faktiskt illa i munnen. Du skulle inte ha druckit kaffe till chokladen. Du skulle ha tagit med en tandborste. Och dyrt blev det också. Och när allt kommer omkring finns det ingenting som går upp mot upplevelsen av att äta en bit Fazers Blå. Du får hemlängtan. På Fricks i Rättvik är chokladen inte särskilt märkvärdig, men där kan man i alla fall slappna av.
Hela den underbara chokladstunden visar sig bestå av en serie komplexa upplevelser, och de hör ihop med andra saker som du upplevt. Det finns inget sådant som att ”njuta i lugn och ro av en kopp choklad”. Du befinner dig mitt i ett flöde av liv, medvetande och förnimmelser.
Exemplet med chokladen kan te sig banalt, men tänk om det istället handlat om situationen på din arbetsplats eller om relationen till dina närmaste? Om du begränsar dig till en fix idé om vad det är som pågår ser du inte heller nyanserna och möjligheterna i situationen.
Meditation gör dig mer närvarande i nuet, sa Jim. Du bär den med dig in i vardagen när du reser dig upp från golvet eller från stolen. Du blir mindre fördömande i mötet med andra (de längtar också efter choklad). Livet är inte en illusion. Det är ett under av rikedom och nyanser. Om du är öppen för denna sanning fylls du gradvis av medkänsla med alla andra varelser i din omgivning.
Det låter ju inte så inspirerande. Lyckligtvis åkte jag tillbaka till Nalanda West i förrgår. Jag ville gå till botten med min dysterhet. Det måste finnas andra sätt att se på saken. Denna gång var talaren en amerikan (vi kan kalla honom Jim). Jag hade tänkt ta upp frågan om Intet vid den diskussion som alltid följer efter meditationerna och föredragen på Nalanda West, men en äldre amerikansk kvinna hann före.
Hon berättade att innan föredraget hade hon besökt en mycket känd chokladbutik i Fremont (där Nalanda West ligger). Där hade hon mumsat i sig några rejäla lokalproducerade chokladbitar. Chokladen var himmelskt god, både i flytande och i fast form. På vilket sätt skulle detta vara en illusion? undrade damen.
Jag kan inte ge något direkt svar på frågan, sa Jim, men vi kan ju tala om saken. Ordet ”illusion” passar inte så bra i det här sammanhanget. Det är viktigt att var närvarande i ögonblicket, bortom alla föreställningar om vad som sker. När du äter chokladen bör du fokusera på vad du upplever istället för att försöka förstå och tolka. Då visar det sig att upplevelsen spaltas upp i olika komponenter.
Du kanske oroar dig för att chokladen ska vara för varm. Kanske kommer du att bränna dig på tungan, så du väntar någon minut innan du för koppen till munnen. Men detta skapar en lätt otålighet inom dig. De som sitter vid bordet intill är onödigt högljudda, och det drar uppmärksamheten från doften av choklad som ångar upp ur koppen till din mage, som blivit lite spänd och irriterad.
Du kanske känner en oro över att någon ska tränga sig på och ta stolen bredvid din i besittning. Det börjar bli lite trångt i lokalen. Du har ingen lust att prata med någon (det har varit en ansträngande dag i en brusande storstad) och känner dig inte redo att låta någon smaka på chokladen.
Sen rinner äntligen chokladen ner genom din strupe. Kanske var den fortfarande för het. Du kommer att tänka på att varma drycker kan få amalgamet i din mun att börja spricka. Din tandläkare har varnat dig för detta, och du får skamkänslor. Eller har chokladen hunnit bli för kall? I så fall kanske du blir besviken. Tillfället är förbi. Det är för sent att beställa ytterligare en kopp. Du har inte tid, eftersom du ska iväg på meditation.
Nu har du dåligt samvete. Andliga sökare sitter inte och sörplat i sig choklad hursomhelst. Du bestämmer dig för att fråga föredragshållaren om detta, men tvekar. Inte kan man väl diskutera godissug på ett center för tibetansk buddhism? Den som gör det åker väl ut med huvudet före. Och nu smakar det faktiskt illa i munnen. Du skulle inte ha druckit kaffe till chokladen. Du skulle ha tagit med en tandborste. Och dyrt blev det också. Och när allt kommer omkring finns det ingenting som går upp mot upplevelsen av att äta en bit Fazers Blå. Du får hemlängtan. På Fricks i Rättvik är chokladen inte särskilt märkvärdig, men där kan man i alla fall slappna av.
Hela den underbara chokladstunden visar sig bestå av en serie komplexa upplevelser, och de hör ihop med andra saker som du upplevt. Det finns inget sådant som att ”njuta i lugn och ro av en kopp choklad”. Du befinner dig mitt i ett flöde av liv, medvetande och förnimmelser.
Exemplet med chokladen kan te sig banalt, men tänk om det istället handlat om situationen på din arbetsplats eller om relationen till dina närmaste? Om du begränsar dig till en fix idé om vad det är som pågår ser du inte heller nyanserna och möjligheterna i situationen.
Meditation gör dig mer närvarande i nuet, sa Jim. Du bär den med dig in i vardagen när du reser dig upp från golvet eller från stolen. Du blir mindre fördömande i mötet med andra (de längtar också efter choklad). Livet är inte en illusion. Det är ett under av rikedom och nyanser. Om du är öppen för denna sanning fylls du gradvis av medkänsla med alla andra varelser i din omgivning.
torsdag 6 maj 2010
På biblioteket
Idag föreläste kollegan Andy Nestingen om "Recent trends in Swedish crime fiction". Jag trodde att han var finne, eftersom han tar flytande finska. Men icke. Familjen hade en finsk nanny när han var liten. Det var så det började.
På eftermiddagen träffade jag Anna Sveinbjornsson, kontaktbibliotekarie för Department of Scandinavian Studies. Denna institution är den enda i sitt slag i USA som har en egen bibliotekarie. Anna visade mig hur databaserna är organiserade. Lite sent kan man tycka, men jag får behålla mina användaruppgifter en bit in på hösten hoppas jag.
Alla jag träffar är intresserade av sustainability. Jag berättade för Anna om "the Pacific garbage patch", som jag skrev om i DN i mars. Vi enades om att situationen i Stilla Havet är förfärlig, och sedan vacklade jag ut i den intensiva försommarvärmen.
När man inte har bil tar det ganska lång tid att förflytta sig i stan. På vägen ner till IMA stannade jag till en stund för att titta på när några unga damer spelade tennis. Sex banor i kulörta färger låg uppradade i rät linje. De betydde att jag kunde se tolv spelare i aktion samtidigt. Tjejerna närmast stönade som de berömda syskonen Serena och Venus Williams när de servade.
Nu är jag tillbaka på mitt office för att hämta lite pinaler. Egentligen ville jag berätta om en händelse på Nalanda West, centret för tibetansk buddhism, men det får vänta till senare i kväll. Ska försöka jobba mig uppför the Ave innan det blir för sent.
På eftermiddagen träffade jag Anna Sveinbjornsson, kontaktbibliotekarie för Department of Scandinavian Studies. Denna institution är den enda i sitt slag i USA som har en egen bibliotekarie. Anna visade mig hur databaserna är organiserade. Lite sent kan man tycka, men jag får behålla mina användaruppgifter en bit in på hösten hoppas jag.
Alla jag träffar är intresserade av sustainability. Jag berättade för Anna om "the Pacific garbage patch", som jag skrev om i DN i mars. Vi enades om att situationen i Stilla Havet är förfärlig, och sedan vacklade jag ut i den intensiva försommarvärmen.
När man inte har bil tar det ganska lång tid att förflytta sig i stan. På vägen ner till IMA stannade jag till en stund för att titta på när några unga damer spelade tennis. Sex banor i kulörta färger låg uppradade i rät linje. De betydde att jag kunde se tolv spelare i aktion samtidigt. Tjejerna närmast stönade som de berömda syskonen Serena och Venus Williams när de servade.
Nu är jag tillbaka på mitt office för att hämta lite pinaler. Egentligen ville jag berätta om en händelse på Nalanda West, centret för tibetansk buddhism, men det får vänta till senare i kväll. Ska försöka jobba mig uppför the Ave innan det blir för sent.
tisdag 4 maj 2010
World music
Idag kontaktade jag hemmet via Skype redan vid niotiden på morgonen (sex på kvällen svensk tid). Katharina hade den bärbara datorn på köksbordet. När hon svarade hörde jag det välbekanta plingandet från mikrovågsugnen. Snart skulle kvällsmaten stå på bordet. Erik hojtade i bakgrunden, men han var så hungrig att han inte ville prata med mig, bara äta. För dagen har han visst målat sig i ansiktet som en indianhövding.
Tydligen snöar det i Rättvik idag. Det är en sån där blåsig och kall majdag när man längtar efter värmen. Jag hade gärna varit där och deltagit i måltiden. Sen hade jag antagligen satt mig i soffan och tittat på Rapport.
Men nu har jag ju mitt mäktiga uppdrag att tänka på. Sitter på ett kafé, lyssnar på world music och läser en hög med inlämningsuppgifter som studenterna la på katedern igår. De ska skriva fem "response papers" var under kursen om något som är aktuellt under seminarierna. Alla har väntat i det längsta med dessa papers, vilket gör att det blir mycket att läsa nu när det börjar gå mot slutet.
Dagens skörd handlar till största delen om filmen "Masjävlar" och boken "Mördare utan ansikte". Här är till exempel ett paper från en ung student som flyttat till Seattle från Oregon för att studera. Hon tycker att det är jobbigt att åka hem (sex timmar med tåg) eftersom hon inte längre känner sig hemma där på prärien. Och inte har hon blivit nån Seattlebo ännu heller. Lost in translation, kanske man kunde säga.
Att samtala med dessa studenter är så långt borta från schablonbilden av USA som man kan komma. Tänk att kunna försörja sig (åtminstone fram till 22 juni) på att samtala om böcker och filmer. Vilket privilegium.
Jag kan sitta här tills de stänger om jag vill. Men jag kommer att glida iväg till Safeway vid fyratiden för att köpa apelsiner och kaffe. Sen blir det en joggingtur innan jag knallar runt hörnet för att delta i en kurs om kristen mystik. Imorgon kväll ska jag och Brad besöka tibetanerna igen.
Det är spännande med alla dessa open minded people. Alla som sitter här inne på Tully's ser ut att vara så... hur ska jag säga... reformvänliga. Är osäker på hur jag själv ser ut.
Tydligen snöar det i Rättvik idag. Det är en sån där blåsig och kall majdag när man längtar efter värmen. Jag hade gärna varit där och deltagit i måltiden. Sen hade jag antagligen satt mig i soffan och tittat på Rapport.
Men nu har jag ju mitt mäktiga uppdrag att tänka på. Sitter på ett kafé, lyssnar på world music och läser en hög med inlämningsuppgifter som studenterna la på katedern igår. De ska skriva fem "response papers" var under kursen om något som är aktuellt under seminarierna. Alla har väntat i det längsta med dessa papers, vilket gör att det blir mycket att läsa nu när det börjar gå mot slutet.
Dagens skörd handlar till största delen om filmen "Masjävlar" och boken "Mördare utan ansikte". Här är till exempel ett paper från en ung student som flyttat till Seattle från Oregon för att studera. Hon tycker att det är jobbigt att åka hem (sex timmar med tåg) eftersom hon inte längre känner sig hemma där på prärien. Och inte har hon blivit nån Seattlebo ännu heller. Lost in translation, kanske man kunde säga.
Att samtala med dessa studenter är så långt borta från schablonbilden av USA som man kan komma. Tänk att kunna försörja sig (åtminstone fram till 22 juni) på att samtala om böcker och filmer. Vilket privilegium.
Jag kan sitta här tills de stänger om jag vill. Men jag kommer att glida iväg till Safeway vid fyratiden för att köpa apelsiner och kaffe. Sen blir det en joggingtur innan jag knallar runt hörnet för att delta i en kurs om kristen mystik. Imorgon kväll ska jag och Brad besöka tibetanerna igen.
Det är spännande med alla dessa open minded people. Alla som sitter här inne på Tully's ser ut att vara så... hur ska jag säga... reformvänliga. Är osäker på hur jag själv ser ut.
måndag 3 maj 2010
Bromerade flamskyddsmedel
Sitter och förbereder onsdagens öppna föreläsning om "Sustainability and the uses of fiction". Skickade ut en fråga på Facebook i morse om hur man översätter "bromerade flamskyddsmedel". Efter konsultationer tror jag nu att det kan heta "bromated flame retardants". Frödings "Säv, säv, susa" har jag redan i engelsk översättning. Bakom mig till vänster sitter Jan Oskar från Bergen, en av de mest hängivna forskare jag träffat på den här sidan Atlanten.
Jag har ändrat inställningarna för kommentarerna, så att vem som helst kan kommentera inläggen med ett litet klick. Testa gärna, men nu måste jag jobba. Har mitt rykte som Visiting Fulbright Professor att tänka på.
Jag har ändrat inställningarna för kommentarerna, så att vem som helst kan kommentera inläggen med ett litet klick. Testa gärna, men nu måste jag jobba. Har mitt rykte som Visiting Fulbright Professor att tänka på.
lördag 1 maj 2010
Valborg
Vilken Valborgsmässoafton. Efter en dag på kontoret satt jag ensam på en mexikansk restaurang i två timmar. Satte mig så att jag hade uppsikt över the Ave nedströms. Människor strömmade förbi hela tiden. Tänkte att nu hade ändå eldarna slocknat i Söderås, Vikarbyn och Backa. Barnen låg med all säkerhet och sov, nöjda med att ha fått bränna av sina smällare. Rättviks alla skotträdda hundar kunde andas ut efter det obegripliga som drabbat dem.
Idag, lördagen den 1 maj, följde jag med mina vänner från The Center of Light på en av deras återkommande städrundor. De tar en tur en gång i kvartalet, och kommunen står för utrustningen. Vi åkte inte till Capitol Hill som planerat utan ner mot Downtown. I början fanns det inte särskilt mycket skräp att plocka (förutom hundratals äckliga cigarettfimpar), men sedan kom vi in under en motorväg som går genom centrum på höga pelare. Där hade de vänliga och coola Seattleborna lämnat hur mycket bråte som helst efter sig. Hittade till exempel en plastgaffel som legat gömd under fjolårsgräset i minst tio år. Kanske hade Curt Cobain dumpat den från bilen på väg hem från flygplatsen efter någon av alla hans turnéer. Jag tror att Seattleborna skulle klara sig fint på hälften av allt som de konsumerar. Och på tidningarnas löpsedlar handlar allt om oljekatastrofen i Mexikanska bukten.
Allt detta gjorde mig dyster, men alla skulle må bra av att göra nåt sånt här ibland.
Väl hemma såg jag framför mig en ensam eftermiddag, men jag repade mod när jag började läsa boken "Novice to Master: An Ongoing Lesson in the Extent of My Own Stupidity" av zenmästaren Soko Morinaga. Allt hänger på inställningen. Så nu ska jag städa lägenheten, vila lite och gå ut på stan igen. I gratistidningen The Stranger finns många tips på evenemang.
Idag, lördagen den 1 maj, följde jag med mina vänner från The Center of Light på en av deras återkommande städrundor. De tar en tur en gång i kvartalet, och kommunen står för utrustningen. Vi åkte inte till Capitol Hill som planerat utan ner mot Downtown. I början fanns det inte särskilt mycket skräp att plocka (förutom hundratals äckliga cigarettfimpar), men sedan kom vi in under en motorväg som går genom centrum på höga pelare. Där hade de vänliga och coola Seattleborna lämnat hur mycket bråte som helst efter sig. Hittade till exempel en plastgaffel som legat gömd under fjolårsgräset i minst tio år. Kanske hade Curt Cobain dumpat den från bilen på väg hem från flygplatsen efter någon av alla hans turnéer. Jag tror att Seattleborna skulle klara sig fint på hälften av allt som de konsumerar. Och på tidningarnas löpsedlar handlar allt om oljekatastrofen i Mexikanska bukten.
Allt detta gjorde mig dyster, men alla skulle må bra av att göra nåt sånt här ibland.
Väl hemma såg jag framför mig en ensam eftermiddag, men jag repade mod när jag började läsa boken "Novice to Master: An Ongoing Lesson in the Extent of My Own Stupidity" av zenmästaren Soko Morinaga. Allt hänger på inställningen. Så nu ska jag städa lägenheten, vila lite och gå ut på stan igen. I gratistidningen The Stranger finns många tips på evenemang.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
