The Tears of Things

Idag gick jag 17th Avenue ner mot institutet istället för att ta bussen, men när jag kom till "The Hillel Institute for Jewish Life at University of Washington" slog det mig att jag glömt matlådan hemma. Jag gick hem, hängde ifrån mig jackan (det är varmt idag), plockade fram lådan ur kylskåpet och tog bussen längst 15th Ave. En ung kvinna på sätet bredvid mig läste en bok med titeln "The Tears of Things: Melancholy of Physical Objects". Hon såg ut att ha plockats fram ur ett vaxkabinett under morgonen, men vaxet hade inte mjuknat ännu trots värmen. Kanske berodde intrycket på att hon var så hårt sminkad. Eller på den tjocka läderjackan med nitar i som hon svept in sig i. På bokens omslag flög en duva över en man i plommonstop. Det såg ut som en målning av Rene Magritte. Jag blev nyfiken och googlade på titeln sedan jag kommit upp på mitt rum: boken utgår från den franske psykoanalytikern Jacques Lacans teorier.

Sushi

Satt och jobbade ett par timmar på Center of Light under förmiddagen. Har nog läst Henning Mankells "Mördare utan ansikte" minst fem gånger vid det här laget, men den blir bara intressantare för varje gång. Studenterna gillade "Dalecarlians". Ett par av dem grät lite på slutet. "Detta kunde ha hänt i USA", hävdade de, sånär som på allt kaffedrickandet och folkdräkterna.

Jag var djupt rådvill när jag klev ut på 15th Ave vid ettiden. Skulle jag kanske välja att äta lunch på en pakistansk resaturang idag? Eller kanske skulle det passa med vietnamesisk mat? Det bästa stället är nog "Finn MacCool", en irländsk pub, men den ligger ganska långt ner på the Ave.

Så det blev en sushibar. Maten var helt OK (särskilt wassabin), men de spelade Whitney Houston på en plågsamt hög volym. Jag åt ganska snabbt och betalade mina 7 USD (8 med dricksen). Sen flanerade jag långsamt nedför The Ave.

Köpte ett vykort på University Bookstore. Det föreställde Dalai Lama som tonåring. "Oh, doesn't he look young on that one?" sa den unga tjejen som serverade kaffet med ett förtjusande leende.

På University Bookstore brukar de visa fotboll på en platt-tv som hänger på väggen. Såg att Bayern München mot Lyon visades häromdagen. Seattle Sounders spelar i helgen. Just för dagen handlar det mesta om oljekatastrofen i Mexikanska bukten. Oljan är på väg in mot land, och det handlar inte om några små mängder. Alla är oroade.

Illusioner

En tysk läkare och översättare av urgamla buddhistiska urkunder höll ett anförande ikväll på Nalanda West, ett centrum för tibetansk buddhism i Fremont. Jag, Brad och hans flickvän Melissa åkte dit. Tillställningen var lite väl klinisk tyckte jag. Bland annat fick vi veta att "kroppen bara är en illussion". Egentligen består cellerna i den mest av tomrum. När man är tio år gammal finns inga celler kvar från den kropp man föddes i. Det stämmer ju, tänkte jag, men tanken var isande kall som en fläkt från det tibetanska höglandet.

Men läkaren hade humor, och hans beskrivningar av vad som händer när man mediterar var mycket precisa och övertygande. Man ska nog hålla sig hemma när man har lite feber och ont i halsen. Känns bättre nu, har tagit ett par bruna piller som jag fick av en kollega. Vet inte vad det var i dem. Avslutade dagen så som alltid här i Seatttle med att titta på Seinfeldt i en halvtimme.

Dalecarlians

På "Center of Lights" har de ett supersnabbt bredband. Reverend Louise kom och öppnade när jag ringde på imorse. Sen satt jag och Skypade med min vän Martin, med min yngste bror Juhani och med min hustru. Reverend Marcella kom förbi och språkade en stund.

Satt där från tio till halv ett. Planerade morgondagens seminarium. Vi ska se filmen "Dalecarlians" imorgon (Masjävlar). It's about my hometown, Rattvik, you know. A girls moves from Rattvik to Stockholm. She rides home in her BMW for her father's birtday, and that sparks a chain reaction. It's all about relations, and about sustainability.

Nästa vecka står "Faceless killers" av Henning Mankell (Mördare utan ansikte) på schemat. Vad är det för fel på kommissarie Wallander? Varför kan han inte sluta att oroa sig för allt och alla? Kommer han att kunna lappa ihop sitt liv? Är han en workaholic? Utmärkta uppslag för en diskussion om hållbar utveckling.

Har postat ett brev ett stycke längre ner på The Ave. Pustar lite på Tully's innan jag går hem för en joggingtur i Ravenna Park. Under förmiddagen var det ösregn. Nu skiner solen, och det är mer än tjugo grader varmt. De höga bergen runt stan gör att fukten från Stilla Havet rör sig i helt oförutsägbara banor.

Jäkla Skype

Jäkla Skype. Det funkar aldrig. Försökte prata med Katharina härifrån kontoret via min macbook, men det blev ett samtal på cirka tio sekunder. Hon ringde upp mig, och jag pratade med lille Erik i ungefär en minut. Önskar att jag kunde skicka någon volontär till Kyrkvägen 2 för att hjälpa till med det praktiska. Det är jobbigt emellanåt att vara utomlands, men tänk på Karl-Oskar och Kristina. De fick nöja sig med att skriva brev och drömma om Astrakanäpplena från Småland.

Har gott om tid före seminariet, så jag ska gå ut i solen en stund. Nu börjar det bli ordentligt grönt i parkerna.

Mount Rainier

Igår kväll på vägen från Café Allegro ner till IMA passerade jag Röda Torget, som verkligen är rött som sandsten (förutom det väldiga Sazzullo Library till vänster i blickfånget). När jag klev nedför en trappa såg jag plötsligt Mount Rainier i fjärran bakom en fontän som stod och sprutade vatten upp i skyn. Berget lyste intensivt vitt och rosafärgat i kvällsljuset, som ett väldigt tempel byggt av rosenkvarts. Det är nästan 5000 meter högt och drar allas blickar till sig när det är vackert väder. Om det är sant att snögränsen här kommer att flyttas 1000 fot högre upp fram till år 2050 betyder det att snöhättan på berget kommer att krympa kraftigt. Det måste få en väldigt psykologisk betydelse för Seattleborna. Men de har tid att vänja sig, eller att göra något åt saken.

Sådärja, lite verbal yoga på morgonen. Nu är jag redo att ge mig iväg till dagens seminarium. Vi ska diskutera "plats och identitet" utifrån "The Forest of Childhood", en samling översättningar av nyare svenska dikter.

Nu sitter jag, hör och häpna, på ett kafé. En dag började jag samtala med en kille på bussen. Det är inte ovanligt. Människor pratar gärna med främlingar här. Men i det här fallet ledde samtalet till att vi utbytte mobilnummer och idag satt vi i två timmar på "Seattle's äldsta kafé" och pratade om ditt och datt. Rätt mycket om Indien faktiskt. Han (Brad) och hans flickvän ska följa med mig till Nalanda Canter på onsdag kväll, ett tibetanskt meditationscentrum i Fremont. Inte långt hemifrån.

Konferensen fick en härlig avslutning med middag för 400 personer. Hörde några intressanta föredrag. Samtalen under fikapauserna var ovärderliga. Jag hoppas på besök av en grupp lärare och studenter från Brigham Young University i juli. Nästa SASS-konferens blir i Chicago i april 2011. Ska bli skönt att avrunda med lite bastu på IMA. Det är mycket nu.

När jag tittar ut genom fönstret ser jag en rad unga männsikor på en ljugarbänk, alla med varsin macbook i knät. Seattle är USA:s mest uppkopplade stad sägs det. Säkert också den regnigaste.

Jag var tvungen att hoppa över kvällens party (temat var sill och knäckebröd), med tanke på att konferensen avslutas med en stor galamiddag imorgon kväll.

Evenemanget fortsätter tidigt imorgon bitti med att vännen Chip Oscarson från Brigham Young University i Utah föreläser om "toxic discourses". Jag tänkte sätta mig och glo på Seinfeldt en stund efter kvällsmaten här i källaren men råkade istället ratta in kanal 27, University of Washington-tv. På fredagarna kör de tydligen en serie om Global Warming. År 2050 kommer snögränsen på de vita bergen runt Seattle att ligga 1000 fot högre än vad den gör nu. Det innebär problem, eftersom det är glaciärerna som förser staden med vatten. Man har redan börjat planera för skydd av de kvarvarande skogarna. De binder ju vatten. Men med den tilltagande värmen kommer också fler skogsbränder och ett ökande antal skadeinsekter.

Jag antar att kunskapskanalen kommer i närheten av detta programutbud, men det finns en sån ansamling av kompetens och kreativitet här att det blir alldeles bedövande.

Det kan vara ta på krafterna att besöka Kupolen i Borlänge. Hur ska det inte då kännas att cirkla runt i Downtown Seattle i en Jeep och leta efter en parkeringsplats. Det gjorde jag och Ewan Wright igår kväll före cocktailpartyt. Han läste Kalevala för åtta år sedan och blev så intresserad av den finska kulturen att han lärde sig språket, och nu undervisar han i finska på University of Washington.

Partyt var skoj, men jag somnade i en onaturlig ställning i soffan strax efter hemkomsten. För mycket smördegsinbakade läckerheter, för mycket rödvin och ost.

Försökte skriva nåt innan jag somnade på riktigt så att säga. Gotta keep the spirits up. Men uppkopplingen var så svajig att inlägget kommer först idag. The Seattle Times berättar om den franske turisten Busi Daniel, 39, som tillbringade natten till söndagen på ett hotell i Hong Kong sedan hans flyg blivit inställt på grund av vulkanen. När han bokade rummet kostade det 250 euro. Vid middagstid var priset uppe i 460 euro, och sent på kvällen var priset uppe i 800 euro. Så nästa dag tvingades han flytta ut till flygplatsen där Seattle Times utsände hittade honom bland andra nödställda.

Det är beklämmande att se hur girigheten kan få näring i sådana här krislägen. Vi får hoppas att den långsiktiga effekten av askmolnen är den motsatta. Jag hoppas att mitt föredrag på fredag kan bidra med något, ungefär som DN-essän om Bhutan.

Idag är det ett nytt cocktailparty. Konferensen öppnas officiellt, men 25% av deltagarna har hoppat av på grund av problemen med flyget. Det kommer ändå 300 personer till sammankomsten.

Runt kvarteret finns en kyrka som har en samtalsserie om kristen mystik på tisdagskvällar. Lite längre bort finns ett tibetanskt center dit man kan gå för meditation och umgänge på onsdagkvällarna. Snart har halva tiden gått. Det är hög tid att göra annat än att hänga på kaféer (tiden kommer ändå att räcka till det också).

Bästa medicinen mot storstadsfobier är att stanna upp och ta några djupa andetag. Det är också bra att vara försiktig med rödvin.

Åt lunch med Jonathan Beard, som är Project Manager på "The Washington Institute for Mental Research and Training". Vi träffas då och då på Costa's, en sån där restaurang som man kan se i tv-serien Seinfeld. Jonathan älskar fotboll, och ska ta med mig med på en av Seattle Sounders matcher. Fredrik Ljungberg är den mest kände svensken här. Han spelar ju i Sounders, och de brukar ha 40 000 på sina hemmamatcher. Jonathan vill även få med mig på en baseballmatch. Hade inte hjärta att tacka nej, även om det verkar vara världens tråkigaste sport. Åtminstone av tv-bilderna att döma. En match kan hålla på i timmar, men spelarna verkar inte ens vara svettiga efteråt. Antagligen kommer jag att ändra åsikt efter lite handledning från nån som vet vad det hela handlar om.

Nu är klockan nio på kvällen och jag har beställt en flaska mineralvatten på Tully´s. Det är ingen mening med att gå hem ännu, eftersom det bara är fem minuters promenad till bostaden. Atmosfären här är mycket tillåtande. "Kom som du är". Det verkar vara parollen, så jag tog med mig mina prylar hit.

Laddar för cocktailpartyt hos generalkonsuln Kirsti Westphalen imorgon. Det blir fint med ett glas vin och lite snacks. Vet hur sånt där går till. Man har ju varit med ett tag nu. Flygen från Finland går inte som de ska just nu, men det blir rätt så mycket folk ändå. Det finns en stor finsk koloni i Seattle.

Familjen landade på Arlanda tidigt imorse. En bättre födelsedagspresent kunde jag väl inte ha fått. Dessutom är det rena värmeböljan här i Seattle, säkert tjugofem grader. Efter allt tumult kring vulkanen valde jag att ladda på ett lugnt kafe inför dagens seminarium. University Bookstore (universitetsbokhandeln på the Ave) har ett fik där man spelar Beatles, Van Morrison och Sade på låg volym. Stämningen är lågmäld och kontemplativ.

Värmen kom redan igår. Jag tog buss 48 till ändstationen. Där frågade jag efter "Golden Gardens", som skulle ligga i närheten. En man pekade på en liten asfalterad gång som slingrade sig in i den ypppiga grönskan. Jag gick dit och fick se Puget Sound inför mina ögon med Kebnekajseliknande bergsmassiv på andra sidan bukten. Trappan slutade brant nedför genom den yppiga drivhusvegetationen. Stigen ledde in i en viadukt under änden av en serpentinväg som låg ihoprullad längst bergssluttningen. Inne i viaduktens halvdunkel öppnade sig plötsligt ett nytt scenario: kritvit sandstrand, beachvolleyboll, människor som låg och gned in sina kroppar med sololja, glassförsäljare. Det var som på Tylösands havsbad, men ingen badade. Vattnet är iskallt, och så är det ju späckhuggarna.

Fint värre var det, men jag klättrade uppför berget efter bara nån halvtimme och tog en smoothie på ett fik. Tänkte på vulkanen.

Jag säger då det. Efter en stund på det kafé som jag nämnde i det förra inlägget märkte jag att något var på gång bakom min rygg. Jag vände mig om. Uppe på en slags scen hade ett tiotal välartade barn i 6- till 7-årsåldern samlats intill ett helt batteri med trummor gjorda av bensintunnor. Barnen anfördes av ett gäng rastafaris. En förskoleklass? Jag vet inte, men de jammade glatt med sina mentorer. Jag gick ut på streetan efter ett par låtar. Det blev lite för högljutt.

Men det är längesedan nu. Mycket regn har fallit på Seattles gator sedan dess. Sitter återigen och grubblar över mitt paper till konferensen. Kan jag vässa till de fem sista minuterna med lite Tranströmer? Att skriva detta paper är som att läsa Tranströmers poesi. En övning i förhöjt medvetande.

Antar att vulkanen fortfarande ryker på Island, men jag har valt att inte dyka in i nyhetsflödet mer idag. Det blir lätt lite maniskt. Jag kan ändå inte göra nåt nu. Ska Skypa med Katharina imorgon.

Nu har jag förstått att det jag kallade grunge troligtvis är indiepop. Det finns även andra nyanser i musikutbudet här; vagt arabiska och indiska tonslingor som är omöjliga att spåra bakåt i influensernas kausalitetskedja men som just därför är sällsamt lockande.

Familjen är välbehållen på Hotell Loftleidir i Reykjavik. Det verkar inte gå nån nöd på dem. Mailen talar om mysiga kaféer och simbassäng på hotellet. Jag har varit på IMA och badat, är på väg hem. Det får man ta i etapper. Det är ju uppförsbacke till bostaden, och musiken på grungekaféet på the Ave & 42d Street är så fascinerande att det är svårt att gå förbi utan att sätta sig en stund med macen. Och mappen med nästa veckas seminarier.

Ett anslag på IMA: "warning: do not exceed total 30 min. in the sauna. Excessive exposure can be harmful to health". På trettio minuter i den bastun blir man knappt svettig. Men de måste väl skriva så. Antar att det är en försäkringsgrej. I det här landet ska man akta sig för att spilla kaffe på folk. Det kan bli dyrt. Jag sitter aldrig med ryggen vänd mot en coffee brewer.

Förresten sitter min bror Juhani fast i Newcastle på grund av vulkanen. Skulle tro att alla känner nån som känner som sitter fast nånstans. This is becoming a global thing. Det flyg som Katharina och barnen åkte iväg med var det sista Icelandairplan som lämnade Seattle.

Tro inte att jag är på gott humör. Melankoli är det enda rimliga i denna situationer. Men det finns många nyanser av grått.

Nu är det natt på Island, och jag vet inte vad som händer med familjen därborta. Försöker leva som vanligt ändå, men det är svårt att trivas därnere i källarvåningen när det står två tomma sängar bäddade i ett av de tre rummen. Önskar att ett antal personer kunde teleporteras till Seattle (en i taget) för att dela varsin dag med mig här. Redan den första promenaden nerför The Ave vore helt överväldigande skulle jag tro (man är väl rätt så tagen efter en teleportering). Terrängen sluttar neråt från bostaden ner mot universitetet och därifrån vidare ner mot Intramural Activities. Men alla intryck längst vägen skapar ett mottryck som gör att det ändå blir som att vandra i en uppförsbacke.

Vi kunde hyra en bil och köra ner till San Diego. Prefekten har satt ett tak på tio studenter på min kurs, detta för att jag ska få tid att forska och lära känna det amerikanska samhället. Har undervisningsfritt torsdag till söndag, men det känns inte lockande att åka bil på egen hand.

Nu sitter jag på... jepp. Tullys. De har öppet till elva. TV är totalt värdelöst i USA. Försöker lägga sista handen på mitt bidrag till SASS-konferensen. I avslutningen av mitt paper diskuterar jag Tomas Tranströmers dikt "The Man Awakened by a Song above his Roof" (minns faktiskt inte vad den heter på svenska). Vore kul att ta det på svenska nån gång. Men jag skulle bli tvungen att översätta några citat av Amartya Sen till svenska. Det vore svårt. Han skriver så elegant.

Här i Seattle märker vi inte av vulkanen på Island, även om den är första nyheten i alla medier. Många amerikaner är ju berörda. Min familj lämnade landet igår. Det var lite dramatiskt när jag såg de försvinna efter säkerhetskontrollen. "Nu flyger de rakt in i vulkanaskan" tänkte jag när jag åkte in till stan. Men de har sovit en natt på Hotell Loftleidir, och det var nog egentligen behagligare än att flyga direkt till Arlanda.

Det går inte att slappna av förrän familjen är på fast mark, så jag ska ägna dagen åt rutinuppgifter. Åker in till Lenora Street för att slutgiltigt få ut mitt "social security number". Sedan till kontoret för att arbeta med föredraget till SASS-konferensen nästa vecka.

Joggade vid halv åtta-tiden. Den underbara Ravenna Park ligger på fem minuters joggingavstånd från huset. Den bildar en ravin som plötsligt öppnar sig mitt i rutnätet av streetor och avenyer. Därnere tycker man sig vara i Frostbrunnsdalen i Stora Tuna eller i någon annan grönskande oas i slutet av maj. Växtligheten har tagit fart ordentligt, och luftfuktigheten är hög. Fågelsången var påtagligt mer intensiv än vid det senaste besöket.

Jag hade inte väntat mig att mina kunskaper i finska skulle komma till användning här i USA. Men flera av kollegorna föredrar att kommunicera på detta språk, och det har jag inget emot. (Tur att jag tog med mig mitt lexikon).

"Den bästa av mödrar" uppskattades av studenterna. Alla karaktärer i filmen försöker på olika sätt hantera det trauma som en separation kan innebära. Nu har studenternas inledande försiktighet släppt, och de gav mig många intressanta uppslag på hur den här filmen kan tolkas.

Idag är värmen tillbaka. Tyvärr inträffar detta just när familjen ska resa hem till Sverige, men jag tror ändå att de fått en positiv bild av landet. Jag kommer att sakna dem. Å andra sidan blir det väldigt mycket action här i stan inom kort. Det börjar på onsdag nästa vecka med en "cocktail reception" på Crown Plaza Hotel. Fick inbjudan via mail från Finlands generalkonsul i landet, Mrs. Kirsti Westphalen. Därefter följer en serie konferenser och andra evenemang långt in i juni.

Ska ta min lilla ränsel på ryggen nu och vandra uppför "the Ave", pulsådern i området kring universitetet. Det känns nästan som en svensk försommardag därute.

Sitter nu med min elfenbensvita Mac på Tully's i hörnan av 50 Street & University Ave, ett par kvarter från bostaden. Försöker samla ihop mig efter fem dagars krasslighet. Orkade inte följa med familjen på dagens utflykt, och redan på torsdag åker de hem. Dystert.

Jag undrar varför de inte kör med trådlöst på Fricks i Rättvik? Har inte sett det nånstans i Falun heller. Det skulle ge fikastunden en mer kontinental inramningen.

Det var skönt med lite havsluft efter flera veckor i stan. Tyvärr har jag blivit magsjuk och missade en hel del. Men jag kämpade mig ändå igenom en heldagstur på Whidbey Island idag i familjen Martins stora bil.

Ett fraktfartyg med texten "China Trade Line" stävade ut genom Puget Sound när vi besiktade ett fort från 40-talet som numera är K-märkt. Kanonerna pekade ut mot en tänkt japansk invasion som aldrig kom. Havsörnar svävade ovanför våra huvuden i en sådan mängd att vi nästan tappade intresset för dem. En lite kolibri hade förirrat sig in på Mens Restroom (en byggnad stor som en Timber Lodge) uppe i Deception Pass. Jag och Misja (äldste sonen) försökte schasa ut honom med min keps, men han tycktes inte vilja ta emot vår välvilja. Det lät faktiskt som i Kalle Ankas julfilm när han svischade fram och tillbaka längst takstocken. När vi tittade in en timme senare var han borta. Vi hade lämnat dörren öppen.

Men jag hade glömt att man kan bli sjuk utomlands. Får se hur det går i morgon. Tanken är att vi ska titta på och diskutera den finska filmen "Den bästa av mödrar" på det förlängda seminariet. Den handlar om ett finskt trauma som fortplantat sig genom generationerna: krigsbarnens öde.

Igår åkte vi till Useless Bay ungefär femton minuters bilväg från familjen Martins hus. Sandstranden var oändligt lång och belamrad med drivved från otaliga vinterstormar. Havet är iskallt och fyllt av späckhuggare. Långt borta skymtade Downtown Seattle och Mount Rainier. En död sal låg på en sandbank. Martins hund, Sailor, blev intresserad av sälen och fick duscha när vi kom hem.

Ute vid Double Bluff (en hög sandbank i Useless Bay) fanns en serie märkliga hus som var byggda på höjden för att man skulle se över grannhusen ut mot vattnet. De flesta var sommarstugor som ägdes av Microsoft och Boeing (båda med säte i Seattle).

Nu ägnar vi oss åt "couch surfing". Med lite tur kan man få se späckhuggare i vattnet nedanför Martins veranda. Ser man inga fiskar går det alltid att vila ögonen på vulkanen Mount Baker på andra sidan sundet, 3285 m o h. Berget har världsrekordet for snöfall pa en säsong, 29 meter.

Många minns säkert de hypnotiskt framflytande vattenmassorna i inledningen till tv-serien Twin Peaks. I verkligheten finns de vid Snoqualmie Falls, en bit österut från Seattle. Dit tänkte vi åka igår, men, snön och kylan uppe i bergen gjorde att vi avstod. Istället blev det en utflykt till den japanska trädgården i Seattle. Men det var isande kallt att jag själv blev lite febrig på natten.

Nu gör vi ett nytt försök att uppleva lite vildmark. Tåget upp till Muckilteo går om någon timme. Därifrån tar vi färjan ut till Whidbey Island, där vi ska tillbringa helgen hos en svensk familj.

Cecile K säger att rum 305 i Raitt Hall är en slags Bermudatriangel där människor plötsligt dyker upp på oklara grunder för att sedan försvinna lika hastigt. Ändå behöver de allesammans egna lösenord. Cecile borde veta. Hon arbetar på UW IT-support, och tar hand om alla nyanlända gästlärare.

Jag har lärt mig rutinerna nu. Idag infann sig plötsligt en känsla av vardag mitt i denna myllrande storstad (det bor över 3 miljoner invånare i Seattle-Tacoma-området). Reviret är upptrampat, och det är hög tid att bege sig på utflykter i närområdet. Får se vad vi hittar på imorgon.

Dagens seminarium kom i hög grad att handla om diskrepansen mellan liv och dikt. För ett par år sedan hade jag nog inte gissat att jag skulle diskutera Esaias Tegnér och Gustav Fröding med amerikanska studenter på ett universitet i västra USA. Viktor Rydbergs Tomten ("The Gnome") väckte stor munterhet och förundran. Nån gång när jag har en ledig dag ska jag förklara vad detta har med hållbar utveckling att göra. Vi kan ta det i sommar.

Genom Google och Wikipedia visste vi besked redan kring sportlovet: Stadsdelen Fremont är känd för sina bohemiska konstnärskvarter och för de märkliga stenstatyer som finns där. Imorse for vi dit med buss 30. Det berömda trollet i Fremont var verkligen imponerande: en fyra meter hög figur av sten och betong som kramade en riktig Wolkswagen (bubbla) i ena handen. Grabbarna klättrade upp längst halsen på figuren, som är placerad under fästet till en av stadens alla broar. Bakom statyn stötte de på en uteliggare som förskrämt drog sig undan. Han såg ut som Gandalf i Sagan om Ringen. Vi skämdes lite och backade undan, gick in på ett kafé och tog sedan bussen ner till downtown Seattle.

Måndag, andra kursveckan. Under dagens seminarium ska vi läsa den fornnordiska dikten Völuspa som ett exempel på en apokalyptisk berättelse. Dikten berättar om jordens skapelse, undergång och pånyttfödelse. Därefter handlar seminariet om "toxic discourses". Vi ska studera Carl von Linnes och andras skildringar av besök i Falu gruva. Tanken var ursprungligen att studenterna kunde jämföra med mediers rapportering om olika ekologiska katastrofer, men de kan inte läsa svenska tidningar på nätet. Det får bli en allmän diskussion.

Igår var vi och våra värdar, familjen Ingebritsen, på en katolsk påskhögtid i en närbelägen kyrka på förmiddagen. Ceremonin var mycket informell men ändå med substans och tyngd. Prästen som ledde det hela höll en predikan som var kryddad med roliga historier. Därefter besökte vi Seattles zoo. Erik hade aldrig tidigare sett en levande elefant. Tror inte att någon av oss sett en flodhäst förut. Eller en tapir. En god middag (fisk, potatis i ugn, bakelser) med Ingebritsen och deras släktingar avslutade dagen.

Våra planer på att besöka mer höglänta områden omintetgörs av hårt väder uppe i bergspassen. Seattle Times rapporterar om snöstormar uppe i Snohomish County. Härnere är det ungefr fem grader varmt på dagarna, och isande vindar. Som tur är kan man gå runt hörnet och ta en pizzaslice, ungefär som i Seinfeldt.

På väg hem med matkassarna från Safeway brukar jag se en folkskara på 50 Street ovanför University Avenue. Den brukar samlas efter tre. Jag har undrat lite. Där finns ju ingen busshållplats. Men igår förstod jag vad det var: där i backen finns en "food bank". Man delar ut mat till behövande. Efter några veckor i staden börjar också missären bli synlig. Vid viss metrostationer samlas de utslagna. Påfallande många saknar en eller flera kroppsdelar. Krigsveteraner? Ännu är jag bara en okunnig turist.

Jag fick ett mail från Sverige idag; två av mina bröder befinner sig i stugan utanför Grängesberg. De har skottat upp gången ner till bastun. Pastasåsen puttrar på spisen. Man vill gärna ansluta sig till detta vilda halvt sibirisk-uiguriska sällskap, men det låter sig inte göras förrän framåt midsommar. Så annorlunda allt kommer att te sig då! Vi kommer att flyta omkring på rygg i det ljumma junivattnet eller paddla iväg en bit ut i viken med de väldiga biceps- och tricepsmusklerna blänkande av myggolja....

Men mycket ska hända dessförinnan. Idag var vi upp i "The Space Needle", en futuristiskt Kaknästorn som reser sig 200 meter upp i luften strax norr om skyskraporna. Sen såg vi en fantastisk 3D-film på "Pacific Science Center" om restaureringen av rymdteleskopet Hubble. Bilderna utifrån världsrymden var hisnande. Det var som att vara med och meka själv därute i intet, fasthakad i moderskeppet med en enkel krok. Under rymfarkostens omloppsbana runt jorden gick solen upp och ner med intervaller på 19 minuter.

Det tar på krafterna att trampa upp och ner längst alla dessa avenyer, men ännu är det långt till måndagens seminarium. Det finns tid att vila. Och ännu längre är det till den stora SASS-konferensen (the Society for the Advancement of Scandinavian Study), som i år arrangeras av University of Washington 22-24 april.

Idag kan jag rapportera ett major break through: har börjat läsa lokaltidningen, The Seattle Times. Intressant när man varit här ett tag. Läste den på färjan ut till Bainbridge Island, där vi strosade runt en stund och åt tacos på en mexikansk restaurant.

Istället för att åka en båttur till (som ingår i det Seattle pass som vi köpt) besökte vi det berömda stadsbiblioteket i Seattle. Det är det enda bibliotek jag sett som har en utsiktspunkt där man kan få en överblick över bygnaden från insidan. Jag fick svindel. I mitten av den tio våningar höga konstruktionen finns ett lodrätt schakt. På våning åtta finns computors, på våning sex tidskrifter och så vidare. Från utsidan ser biblioteket ut som en sektion ur något av slagskeppen i Star Wars, vänt på högkant och nedhamrat i backen. "Very impressive", vill man utbrista. Min swengelska blir bara bättre och bättre.

Kylan håller i sig. Vi kanske kunde ta en tur upp i bergen? Men på nätet ser man att bussturerna till Mount Rainier inte startar förrän i maj. Än så länge är det bara skidåkning däruppe, och lille Erik skulle nog inte klara av att ta sig nedför Mount Rainier.

Här då? Ett indianreservat ute på en ö? Finns det verkligen riktiga indianer därute? Vi nöjer oss med en båttur ute på sundet, och en kort utflykt över sundet till ett litet samhälle som lär trivsamt att strosa runt i. Avresa klockan sju svensk tid, dvs kort efter frukosten.

Seminarium två gick bra. Börjar förstå hur institutionen fungerar, men det betyder också att jag inte hinner blogga så mycket just.