Farväl Seattle

Nu är det bara några timmar kvar i USA. Sa till farväl till staden igår: the Ave, Tully's, IMA. Köpte mina sista bananer på Safeway. Nu ska jag säga hejdå till Ravenna Park med en liten joggingtur. Men när jag tänker efter blir den kanske extra lång; har en mastig flygtur framför mig, först till Reykjavik och därifrån till Stockholm.

Jag fortsätter blogga i några veckor till. Att man byter land är inget giltigt skäl för att lägga av.

Tack och hej, Olavi

Lördagkväll i Portland

Tillbringade kvällen på en libanesisk restaurant tillsammans med några andra konferensgäster. Det är en charmig stad där människor flanerar omkring på lördagkvällarna. Gatumusikanter finns det gott om. Men det är ont om kaféer. Vi fick leta i tio minuter innan vi hittade en som var öppen: Starbucks. På den tiden hade vi passerat minst tjugofem kaféer på the Ave.

Sen tog vi bussen ut till Lewis & Clark. Konferensen var lärorik och omtumlande. Jag lyssnade på föredrag om allt möjligt, från ekopsykologi till katastrofteori. Höll ett eget anförande, och det kändes bra. Har vant mig vid att prata amerikanska. Fick en bunt med visitkort att ta med hem.

Men nu är det hög tid att stänga butiken för den här gången. Åker tillbaka till Seattle imorgon längst den vackra kuststräckan. Sedan rundar jag av däruppe och flyger hem på tisdag.

Portland, Oregon

Onsdag 21.15. Lewis & Clark College i Portland, Oregon. Det finns inte en kotte på mitt dormity. Hoppas det kommer någon på morgondagens utflykt. Träffade några vilsekomna själar i matsalen. De ville bara prata om oljeutsläppet i Mexikanska Gulfen. Jag hade kanske snarare hoppats på att få titta på fotbolls-VM i all enkelhet tillsammans med några hemlängtande ABB-ingenjörer eller nåt liknande. Och vädret är gråmulet som vanligt.
Men det är inte så illa ändå. Man får tid att fundera. Göra lite anteckningar. Plocka ihop en liten hög med kläder att jogga i imorgon bitti före bussturen. "Columbia River through the Gorge" - låter det inte spännande? Genom en klyfta, förbi the Bonneville Dam, Multnomah Falls och Cascade Locks Marine Park med ett lunchpaket i ryggsäcken.

Jag återkommer.

Fotbollskväll i Seattle

Jag hann hem till Seattle Sounders hemmamatch mot DC United (från Washington). Det var en härlig stämning på läktarna (40 000 åskådare), men stämningen dalade efterhand. Fredrik Ljungberg slet och kämpade som vanligt. I början gjorde han några finurliga tunnlar och flera fantastiska djupledspassningar från sin högerposition. Men Sounders försvarsspel var knackigt, och de förlorade med 3-0. Ifjol vann de ligan. De vann till och med Confederation Cup, där de mötte det bästa laget från Sydamerika. I år går det trögt. Trots Ljungberg. Vännen Jonathan och hans familj har säsongsbiljetter. De hade en över igår kväll.

Ännu mer cruising

Norr om LA blir det kyligare på grund av närheten till havet. Jag blev tvungen att ta på mig en tunn tröja ovanpå t-shirten. Då och stannade vi för att titta på sjölejon, pittoreska små samhällen eller någon särskilt spektakulär vy över Stilla Havet.

Vi tog in på ett ställe norr om San Luis Obispo. Då hade vi cruisat en sträcka motsvarande Ludvika- Halmstad. Man tappar begreppen om avstånd härnere eftersom det inte finns några direkta hållpunkter i terrängen typ "Örebro" eller "Visingsö". Tre fyra timmar i bilen försvinner nästan omärkligt förbi, särskilt om samtalen förs på en bred Grängesbergsdialekt.

Norr om Santa Barbara finns den märkliga staden Solvang. Den ser exakt ut som en dansk småstad med korsvirkeshus och allt. Skagen kanske. I Solvang finns inget Starbucks, men det är amerikanska flaggor som vajar på husen. Några kilometer därifrån finns ett indianreservat, och däremellan ligger vingårdarna tätt.

Cruising

Vännen Bengt plockade upp mig på flygplatsen i Ontario, Los Angeles. Han flyttade hit från Grängesberg för 27 år sedan. Efter några minuters bilåkande pekade han till vänster och sa "fem minuter åt det hållet ligger San Bernadino. Om vi åker dit blir det problem, eftersom området styrs av gängmedlemmar. De brukar åka runt och leta efter människor som de kan skjuta på. Som en slags initiation."

Jag föreslog att vi skulle ta till höger, men han körde rakt framåt mot Mount Baldy. Vi for upp i en linbana till en bergstopp med vidunderlig utsikt. Sen åkte vi runt i en timme till innan vi landade hemma på hans gård i stadsdelen Norco. Eftersom Bengt är halvfinne har han byggt en bastu. Den är gjord av cederträ. Doften från träet var mycket välgörande efter några timmar i den stekande solen. Från grannarna hördes mexikanska tongångar. Det var fest på andra sidan häststallarna.

Det är påfalllande mörkt i LA på kvällarna. Jag vaktade mina steg på vägen till huset från bastun. Det finns farliga spindlar här. Svarta Änkor. De gömmer sig i skrymslen och vrår, på platser där ovana händer gärna söker fästen att hålla sig i.

Idag cruisar vi norrut längst kusten. Det finns motell här och var där man stanna till och ta en lur ibland.

Snart dags att runda av

Nu doftar häggen hemma i Rättvik. Det missar jag i år. Här doftar det så intensivt av allt möjligt ute på 16th Avenue att det blir svårt att hålla isär intrycken. Även vädret är svårt att tolka. Den ena stunden är det sol, och i nästa ögonblick är det ösregn.

Vännen Martin reste hem i förrgår, och det kändes jobbigt. Jag får hålla ut i tjugo dagar till. I och för sig väntar en del spektakulära upplevelser fram till avresan: på söndag reser jag till Los Angeles i några dagar för att träffa en gammal vän, och under den sista veckan i USA befinner jag mig i Portland, Oregon, på konferensen "Many shades of green".

I övrigt kommer jag att ägna de närmaste veckorna åt att ta farväl av olika människor som jag mött här i Seattle. Det tog lång tid innan jag hittade personer på UW som sysslar med hållbar utveckling. Det finns öar av "sustainability" på flera olika institutioner, och nu försöker de bygga nätverk. Har en hel bunt med referenser som jag inte hunnit följa upp ännu. Det får bli efter hemkomsten.

Men de flesta jag träffat finns utanför universitetet. Det finns otaliga centra för personlig utveckling, bön och meditation i Seattle. Vet inte hur mycket tid jag får att skriva i bloggen under de dagar som återstår i USA. Bloggen var viktig i början, som ett slags vattenhåll. Jag tackar dig, kära dagbok. Och jag tackar er kära läsare, även om jag inte har någon närmare uppfattning om vilka ni kan tänkas ha varit.

Det kommer rapporter från olika delar av landet under de närmaste veckorna.