Farväl Seattle

Nu är det bara några timmar kvar i USA. Sa till farväl till staden igår: the Ave, Tully's, IMA. Köpte mina sista bananer på Safeway. Nu ska jag säga hejdå till Ravenna Park med en liten joggingtur. Men när jag tänker efter blir den kanske extra lång; har en mastig flygtur framför mig, först till Reykjavik och därifrån till Stockholm.

Jag fortsätter blogga i några veckor till. Att man byter land är inget giltigt skäl för att lägga av.

Tack och hej, Olavi

Lördagkväll i Portland

Tillbringade kvällen på en libanesisk restaurant tillsammans med några andra konferensgäster. Det är en charmig stad där människor flanerar omkring på lördagkvällarna. Gatumusikanter finns det gott om. Men det är ont om kaféer. Vi fick leta i tio minuter innan vi hittade en som var öppen: Starbucks. På den tiden hade vi passerat minst tjugofem kaféer på the Ave.

Sen tog vi bussen ut till Lewis & Clark. Konferensen var lärorik och omtumlande. Jag lyssnade på föredrag om allt möjligt, från ekopsykologi till katastrofteori. Höll ett eget anförande, och det kändes bra. Har vant mig vid att prata amerikanska. Fick en bunt med visitkort att ta med hem.

Men nu är det hög tid att stänga butiken för den här gången. Åker tillbaka till Seattle imorgon längst den vackra kuststräckan. Sedan rundar jag av däruppe och flyger hem på tisdag.

Portland, Oregon

Onsdag 21.15. Lewis & Clark College i Portland, Oregon. Det finns inte en kotte på mitt dormity. Hoppas det kommer någon på morgondagens utflykt. Träffade några vilsekomna själar i matsalen. De ville bara prata om oljeutsläppet i Mexikanska Gulfen. Jag hade kanske snarare hoppats på att få titta på fotbolls-VM i all enkelhet tillsammans med några hemlängtande ABB-ingenjörer eller nåt liknande. Och vädret är gråmulet som vanligt.
Men det är inte så illa ändå. Man får tid att fundera. Göra lite anteckningar. Plocka ihop en liten hög med kläder att jogga i imorgon bitti före bussturen. "Columbia River through the Gorge" - låter det inte spännande? Genom en klyfta, förbi the Bonneville Dam, Multnomah Falls och Cascade Locks Marine Park med ett lunchpaket i ryggsäcken.

Jag återkommer.

Fotbollskväll i Seattle

Jag hann hem till Seattle Sounders hemmamatch mot DC United (från Washington). Det var en härlig stämning på läktarna (40 000 åskådare), men stämningen dalade efterhand. Fredrik Ljungberg slet och kämpade som vanligt. I början gjorde han några finurliga tunnlar och flera fantastiska djupledspassningar från sin högerposition. Men Sounders försvarsspel var knackigt, och de förlorade med 3-0. Ifjol vann de ligan. De vann till och med Confederation Cup, där de mötte det bästa laget från Sydamerika. I år går det trögt. Trots Ljungberg. Vännen Jonathan och hans familj har säsongsbiljetter. De hade en över igår kväll.

Ännu mer cruising

Norr om LA blir det kyligare på grund av närheten till havet. Jag blev tvungen att ta på mig en tunn tröja ovanpå t-shirten. Då och stannade vi för att titta på sjölejon, pittoreska små samhällen eller någon särskilt spektakulär vy över Stilla Havet.

Vi tog in på ett ställe norr om San Luis Obispo. Då hade vi cruisat en sträcka motsvarande Ludvika- Halmstad. Man tappar begreppen om avstånd härnere eftersom det inte finns några direkta hållpunkter i terrängen typ "Örebro" eller "Visingsö". Tre fyra timmar i bilen försvinner nästan omärkligt förbi, särskilt om samtalen förs på en bred Grängesbergsdialekt.

Norr om Santa Barbara finns den märkliga staden Solvang. Den ser exakt ut som en dansk småstad med korsvirkeshus och allt. Skagen kanske. I Solvang finns inget Starbucks, men det är amerikanska flaggor som vajar på husen. Några kilometer därifrån finns ett indianreservat, och däremellan ligger vingårdarna tätt.

Cruising

Vännen Bengt plockade upp mig på flygplatsen i Ontario, Los Angeles. Han flyttade hit från Grängesberg för 27 år sedan. Efter några minuters bilåkande pekade han till vänster och sa "fem minuter åt det hållet ligger San Bernadino. Om vi åker dit blir det problem, eftersom området styrs av gängmedlemmar. De brukar åka runt och leta efter människor som de kan skjuta på. Som en slags initiation."

Jag föreslog att vi skulle ta till höger, men han körde rakt framåt mot Mount Baldy. Vi for upp i en linbana till en bergstopp med vidunderlig utsikt. Sen åkte vi runt i en timme till innan vi landade hemma på hans gård i stadsdelen Norco. Eftersom Bengt är halvfinne har han byggt en bastu. Den är gjord av cederträ. Doften från träet var mycket välgörande efter några timmar i den stekande solen. Från grannarna hördes mexikanska tongångar. Det var fest på andra sidan häststallarna.

Det är påfalllande mörkt i LA på kvällarna. Jag vaktade mina steg på vägen till huset från bastun. Det finns farliga spindlar här. Svarta Änkor. De gömmer sig i skrymslen och vrår, på platser där ovana händer gärna söker fästen att hålla sig i.

Idag cruisar vi norrut längst kusten. Det finns motell här och var där man stanna till och ta en lur ibland.

Snart dags att runda av

Nu doftar häggen hemma i Rättvik. Det missar jag i år. Här doftar det så intensivt av allt möjligt ute på 16th Avenue att det blir svårt att hålla isär intrycken. Även vädret är svårt att tolka. Den ena stunden är det sol, och i nästa ögonblick är det ösregn.

Vännen Martin reste hem i förrgår, och det kändes jobbigt. Jag får hålla ut i tjugo dagar till. I och för sig väntar en del spektakulära upplevelser fram till avresan: på söndag reser jag till Los Angeles i några dagar för att träffa en gammal vän, och under den sista veckan i USA befinner jag mig i Portland, Oregon, på konferensen "Many shades of green".

I övrigt kommer jag att ägna de närmaste veckorna åt att ta farväl av olika människor som jag mött här i Seattle. Det tog lång tid innan jag hittade personer på UW som sysslar med hållbar utveckling. Det finns öar av "sustainability" på flera olika institutioner, och nu försöker de bygga nätverk. Har en hel bunt med referenser som jag inte hunnit följa upp ännu. Det får bli efter hemkomsten.

Men de flesta jag träffat finns utanför universitetet. Det finns otaliga centra för personlig utveckling, bön och meditation i Seattle. Vet inte hur mycket tid jag får att skriva i bloggen under de dagar som återstår i USA. Bloggen var viktig i början, som ett slags vattenhåll. Jag tackar dig, kära dagbok. Och jag tackar er kära läsare, även om jag inte har någon närmare uppfattning om vilka ni kan tänkas ha varit.

Det kommer rapporter från olika delar av landet under de närmaste veckorna.

Delfinerna i Taigu, Japan

Jag och Martin såg filmen The Cove på bio igår. Den handlar om den masslakt av delfiner som pågår just nu i byn Taigi, Japan. Huvudpersonen i filmen är Rick O'Berry, som blev känd på 60-talet genom filmerna om delfinen Flipper. O'Berry lärde sig att kommunicera med delfiner, och det var till stor del filmerna om Flipper som ligger bakom alla de fantastiska delfinshower som man kan se världen över.

Men Flipper begick självmord i armarna på O'Berry. Delfinernas andning regleras inte automatiskt som hos människorna. En delfin måste ta ett medvetet beslut varje gång den ska dra in luft, annars dör den. I det fria är delfiner vana vid att simma flera mil varje dag. De kommunicerar med varandra genom ljud. Men innestängd i ett trångt utrymme där bullret från omgivningen var olidligt bestämde sig Flipper för att dö.

Han simade fram till O'Berry, såg honom i ögonen, drog en sista suck, vände sig sedan på rygg och sjönk ner till bassängens botten.

Berry bröt ihop. Nästa morgon blev han arresterad efter ha att brutit sig in på ett delfinarium för att släppa ut delfinerna i havet. Våldshandlingar fungerar uppenbarligen inte, tänkte han, och beslutade sig för att ägna resten av sitt liv åt att sprida information om vad som håller på att hända.

Det har nämligen blivit svårt att få tag på delfiner. De flesta delfiner som lever i fångenskap kommer från Taigi i Japan. Där använder man modern teknik för att driva in delfiner i en smal havssvik där ett fåtal delfiner väljs ut för export. Resten slaktas på plats. Köttet säljs som tonfisk eller något liknande. Årligen dödas 24 000 delfiner i viken. Snart kommer de att ta slut, precis som de gjor i en närliggande by.

O'Berry och ett filmteam från National Geographic riskerade livet för att dokumentera delfinslakten. Bilderna var verkligen skakande. Dessutom ser man inga delfiner överhuvudtaget som fraktas iväg till akvarier. Alla dödades med hackor, och hela viken var rödfärgad efteråt. Vad värre är: De som äter av delfinköttet riskerar att bli förgiftade av kvicksilver. Halterna av detta gift är 20 gånger högre i delfinerna än den tillåtna.

Från Taigi är det inte långt till Minamata, där den så kallade Minamatasjukan härjade på 50-talet. Det var ingen sjukdom utan resultatet av en långsam kvicksilverförgiftning. Barn föddes med allvarliga missbildningar och levde under svåra smärtor.

Hela verksamheten i Taigi sker med myndigheternas tysta medgivande. Världssamfundet gör ingenting, eftersom Japan har vetorätt i alla frågor som gäller valfångst (de har också stöd i FN av ett antal mindre nationer som är beroende av ekonomiskt stör från den japanska staten). Den japanska allmänheten vet igenting om vad som pågår. Få japanerna vet överhuvudtaget om att de äter kött från delfiner.

Så såg det ut när filmen hade premiär 2009. Några få personer beslutade sig för att göra något. Just då hade man beslutat att lansera delfinkött på bred front i japanska skolor. Men sedan O'Berry lyckats få några tjänstemän i Taigi att inse sanningen så stoppades planerna.

Jag antar att filmen visas världen över just nu. I september inleds "fiskesäsongen" i Taigi som vanligt. Eller gör den det? Ett individuellt beslut kan få enorma följder. En scen i filmen bland många som dröjer sig kvar på näthinnan: japanska provokatörer gör allt för att O'Leary ska tappa besinningen och slåss med knytnävarna. Men han står kvar där han står (med sin filmkamera). Just när han höll på att explodera av ilska lyckades han behålla kylan.

Ibland är det tid för eftertanke. Ibland är det tid för handling. Ett sådant här litet blogginlägg kan kanske hjälpa delfinerna i Taigu. Det kan ha andra effekter som jag inte kan förutse. Hursomhelst ville jag göra något rationellt istället för att löpa amok på sushirestaurangerna längst the Ave.

Majregn i Ravenna Park

Det är härligt att ta en tur i Ravenna Park tidigt på morgonen, men idag tvingades jag sätta på mig Björn Dählie-luvan för första gången på en månad när jag joggade iväg. Ett illvilligt majregn föll över University District (vet inte om ett majregn kan vara "illvilligt", men det känndes roligt att skriva på det sättet).

Nu finns det faktiskt inte särskilt mycket att göra på institutet innan studenterna lämnar in sina Final Term Papers. Istället filar jag på ett paper som jag ska presentera i Portland om ett par veckor.

Den berömde franske författaren Gustave Flaubert myntade uttrycket "adjektivens ångest"; när han skrev på sina romaner kunde han fastna i dagar inför valet av ett visst adjektiv. En annan berömd fransk arbetsnarkoman från 1800-talet, Honore de Balzac, kunde bara skriva sina romaner om han var iförd en speciell pyjamas (har sett den på bild) efter att ha hinkat i sig litervis med kaffe. Han fick ihop en väldig hög med böcker innan pumpen pajade. Det var hjärtat som brast till slut. Bokstavligt talat.

Stackars författare. Man måste komma ihåg att det mesta händer i väntan på orden. De är bara svallvågor som rörs upp av själsliga rörelser. Tecken på något annan mycket rikare som pågår samtidigt. Ju större tystnaden är som föregår orden, desto större verkan får de.

Det är klart att Flaubert och Balzac var beroende av inkomsterna från sina böcker. Jag vet inte hur de borde ha gjort för att hantera sin ångest, och jag tycker verkligen att det är sorgligt när jag försöker föreställa mig hur de hade det. Berömmelsen gav nog ingen lindring. Tvärtom. Det är så det fungerar.

Efter en joggingtur och lite frukost är det skönt att sitta här i ubåten och vila en stund. Efter lunch ska jag gå ut på the Ave för att shoppa lite inför hemresan. Ikväll får jag besök av vännen Martin, som varit på konferens i New Orleans. Det ska bli härligt att få prata lite Swedish efter all konversation på engelska och finska. Om vädret blir så här dåligt stannar vi nog i Seattle under hela besöket. Mount Rainier hägrar i fjärran. Fast idag ser man inte ens skyskraporna nere i Downtown Seattle.

Food deserts

Lärde mig ett nytt ord idag: "food deserts". Det är områden där man bara kan köpa mat på bensinstationer. Finns här i USA, och i dessa områden är barnadödligheten högre än genomsnittet. Men på the Ave finns mat från världens alla hörn. Ja, svensk husmanskost har jag förstås inte sett sett nånstans. Det är mest sushi som gäller.

Igår testade jag ett kafé som ligger ett par kvarter vid sidan av the Ave. Det var en kuslig upplevelse. Har gått som en bryggarhäst med skygglapparna nedfällda i flera månader nu längst stäckan 16th Ave-University of Washington-Intramural Activities.

Det är så man gör på ett nytt ställe. Stegar upp ett revis som så småningom känns välbekant. Men snart åker jag till Los Angeles. Och till Portland, Oregon. Därefter till Rättvik, Sweden.

Fishing in Utopia

Idag är det redan dags för det sista riktiga seminariet. Det beror på att det är Memorial Day måndag 31 Maj, och på att studenterna ägnar de sista veckorna åt att skriva sina Final term papers.

Vi avslutar med engelsmannen Andrew Browns bok "Fishing in Utopia: Sweden and the Future that Dissapeared". 1978 flyttade Brown till Sverige efter att ha träffat en svensk kvinna på en kibbutz. Han lockades av drömmen om en ren, vänlig och rationell framtid i ett land utan vare sig yttre eller inre fiender.

Sen får vi följa hans upplevelser under de år som följde. De kalla vintermorgnarna när bilen inte ville starta. Köerna på systembolaget. Tystnaden mellan grannarna i miljonprogramsbyggena, raggarna som levde på korv och mos, socialdemokratin, Olof Palme, försöken att lära sig spetsa en kokt potatis på en gaffel och sedan skala den med kniven i den lediga handen, IKEA, små grodorna, små grodorna, lagen om anställningsskydd. Och framförallt alla fisketurer som han företog sig under de första åren i trakterna av Trollhättan.

Chocken efter mordet på Palme blev en vändpunkt för Brown. Äktenskapet hade kraschat, och han återvände till England.

Efter några år kommer han tillbaka och upplever Carl Bildt, ubåtsincidenten (som han skriver om för en brittisk tidning), Ian och Bert, lasermannen, Göran Persson, Tobleroneskandalen, holländare som köper hotell i Dalarna, Wolfpack, tidskriften Gringo, källsortering. Och under en lång resa genom landet från norr till söder återupptäcker han sin gamla kärlek för fisket....

Is this ever going to work? Maybe it works fine already? Det ska vi prata om idag... What is so specifically Swedish about all this?

Det har förresten blivit vardag i Seattle. Jag förvånas inte längre över det jag ser ute på gatorna. Om några dagar får jag besök från Sweden. De kommer jag att vara guide under några dagar i det här landet. Tänk hur det kan bli. Det här hade jag ingen aning om för två år sedan.

Genuine feelings

Vimmein pääsin kunnon saunaan*... It turned out that Lake Wahington is the dividing line between two fractions among the Seattle Finns: in fashionable Bellevue on the eastern side of the lake there are the wealthy Microsoft Finns, and on the other side of the lake you would find the freaked out Kantele Finns. These two categories don't interact with each other, but the Finlandia Foundation tries to mediate between them, for instance by arranging joint sauna sessions.

Anyway,

The heat was on all through the evening. Afterwords, we even watched a Finnish movie. The food was Finnish. The beer was not, but decent enough. I went to bed at 3 am.

* as a result of divine intervention, I was finally granted a few hours of relaxation in a genuinely Finnish sauna....

Finsk bastu

Jag väntar på transfer till Finska föreningens lokaler i Bellevue, strax öster om Seattle. Där finns det en riktig bastu! Aija Elgh och Tapio Koskinen plockar upp mig om en halvtimme. Det är inte omöjligt att det handlar om en vedbastu. I så fall vore ju lyckan fullständig, men det kommer i vilket fall som helst att bli en kväll att minnas. Värdarna förestår den finska lutherska kyrkans lokaler i Seattle, och bastun finns i deras hem vid stranden av Lake Washington, en blank vattenspegel mellan vulkantopparna.

Den här dagen har mest ägnats åt studier och kontemplation. Tassade iväg till kinesen för en stund sen för att inhandla lite frukostmat till imorgon bitti. Det är knappt tio grader ute. Många går omkring i toppluva när det är så kallt. Men jag gick en extra runda på hemvägen. Staden syntes mig så vacker ikväll. Det blir så när man har något stort framför sig. Ett bastubad.

Allegro

Före dagens seminarium gick jag en sväng på stan. Det var så varmt att jag tvingades sätta mig i skuggan på en parkbänk en stund för att vila. Under seminariet mulnade himlen, och på hemvägen slet regnet och blåsten sönder mitt paraply.

Kursen närmar sig slutet. Idag ägnade vi hela seminariet åt Tomas Tranströmers poesi. Jag var lite orolig för hur det skulle gå. Hur kan en kurs om hållbar utveckling ägna så mycket utrymme åt detta?

Under kursen har vi studerat olika uttryck för hur människor förhåller sig till djur, natur och till varandra. Men Tranströmers ärende verkar vara ett annat. Han är intresserad av frågan "vem är jag" som upplever allt detta?" "Vem är jag som är utplacerad i detta myller av liv?"Att läsa hans dikter är som att meditera. Dessa dikter framkallar en våg av bilder, och de kan tolkas olika beroende på vem man är och vilka föreställningar man bär med sig. Det är en befrielse att låta sig översköljas av dessa associationer.

Prova till exempel att läsa den här kända Tranströmerdikten, "Allegro" (i engelsk översättning förstås):


After a black day, I play Haydn,
and feel a little warmth in my hands.

The keys are ready. Kind hammer fall.
The sound is spirited, green, and full of silence.

The sound says that freedom exists
and someone pays no tax to Caesar.

I shove my hands in my haydnpockets
and act like a man who is calm about it all.

I raise my haydnflag. The signal is:
"We do not surrender. But want peace."

The music is a house of glass standing on a slope;
rocks are flying, rocks are rolling.

The rocks roll straight through the house
but every pane is still whole.

Troll

Gårdagens seminarium handlade om Johanna Sinisalos roman Troll: A Love Story (Medan mörkret ännu faller). Det är en komplex och fascinerande berättelse som jag skulle kunna skriva en längre esssä om, men jag nöjer mig med ouvertyren:

Angel, en ung fotograf, är på väg hem från en gayklubb sent på kvällen. Han ser ett gäng ligister trakassera någon som ligger försvarslös på marken. En granne kommer till undsättning och ligisterna ger sig iväg. Angel tar hand om brottsoffret, som visar sig vara en trollunge. Det lilla trollet får en fristad i Angels bostad. Så småningom utvecklas en vänskap mellan dem (troll är intelligenta varelser). Men snart uppstår förvecklingar. Angels vänner i reklambranschen kommer med skamliga förslag. En filippinsk flicka som bor i samma trapphus som Angel (tillsammans med en brutal finsk sexturist) blir förälskad i den unge fotografen. Och ute i de djupa finska skogarna har trollen rustat sig för kamp ...

Jag har ingen aning om vad Sinisalo vill säga med den här romanen, men efter seminariet hade jag ännu fler rimliga hypoteser att laborera med. Att diskutera boken på ett seminarium har förstås ett värde i sig, som en övning i kommunikation.

Idag regnar det i Seattle. Äntligen frestas jag att säga efter några dagar av tryckande värme. Jag joggade i Ravenna Park imorse. Tyvärr glömde jag att köpa kaffe igår, så nu måste jag knata iväg till kinesen runt hörnet (en kvartersbutik) för att fylla på förråden.

Pietà

Idag provar jag Tully's på 45 Street & Roosevelt Way. Här finns en väldigt bra internetuppkoppling och dessutom en avdelning med bekväma fåtöljer och en öppen brasa (det är visserligen gaslågor som flammar i brasan, men ändå). Jag har pratat i nästan en halvtimme med mina bröder. De sitter på Djupudden och badar bastu. Fast nu har de väl gått och lagt sig.

Jag läser lite då och då i "Troll: A Love Story" för att slippa sträckläsa imorgon. I onsdags diskuterade vi ett antal dikter i svensk översättning, exempelvis Eva Ströms "Pietà":

The boy who was a shoulder-blade, a golden shoulder-blade.
The light coming from him, the hormones of puberty
which were altering his body, were at work in him
whatever his deformity, and the mother who returned
that light to him where he lay behind the cot bars, weak
and drivelling. Whas it love? What it mercy?
She called to him by his name. The name
he didn't hear.

"Pietà" är ju ett klassiskt motiv i konsten: Jesu moder sitter med sonen i famnen. Jag har diskuterat originalversionen av den här dikten (från diktsamlingen Brandenburg, 1991) otaliga gånger med svenska studenter.

Moderns frågor kan väl alla identifiera sig med. Hon kan omöjligtvis göra annat än att älska sitt barn, trots sjukdomen. Ändå finns där tvivlet. Hur möter vi människor som är handikappade på olika sätt? Hur hanterar vi våra egna känslor? Det är en aspekt av "hållbar utveckling", tänker jag mig.

Det är bara tre riktiga seminarier kvar nu av den här kursen. Sen är det uppsatshandledning i ett par veckor. Snart slut? Det känns märkligt efter all möda jag lagt ner på att skapa kursen.

Into the Wild

Det var High Noon i staden Issaquah, rakt österut från Seattle. Två män steg ur bussen, jag och Jan-Oskar från Bergen. Hettan var obeskrivlig. Jag tryckte ner min Sounderskeps djupare ner mot ögonbrynen. Här fanns ingenting av den kulturfernissa som smetats över fasaderna i Downtown Seattle.

Vi steg in på den lokala saloonen. Samtalen kring borden tystnaden omedelbart. Jag såg att det fanns sallader, men av ren nervositet beställde vi hamburgare och satte oss mitt i lokalen, under den väldiga fläkten som snurrade onaturligt långsamt.

Jag kunde läsa männens tankar under cowboyhattarna: "those guys most be from Germany". Tyckte det verkade som om de flyttade stolarna närmare oss, millimeter för millimeter. Kände efter så att VISA-kortet var i tryggt förvar.

Så kom hamburgarna. Jättelånga friterade lökringar vek undan när jag försökte skära i dem med gaffeln. Verktygen fastnade i den smälta osten. Paltkoman infann sig efter bara några tuggor, men vi fortsatte att tugga mekaniskt. Kanske i ett omedvetet försök att bemästra den olidliga spänningen.

Då och då flyttade sig sig minutvisaren på väggen, tungt som en påle när den slås ner i marken.

Äntligen kändes lukten av diesel genom de vidöppna dörrarna. En motor brummade. Bussen mot North Bend hade kommit, och vi satt oss i säkerhet.

Detta var Twin Peak County, och efter en halvtimme var vi framme vid det vattenfall där den mäktiga inledningsscenen i tv-serien Twin Peaks spelades in. Filmteamet måste ha varit där tidigt på våren. Fallet var inte lika imponerande som vi hade väntat oss. Kanske hittade vi inte de rätta vinklarna när vi trampade runt i terrängen. Kanske var vi helt för omtöcknade efter uppehållet i Issaquah.

Morgonbestyr

Lägenheten är verkligen i mörkaste laget. Den liknar en ubåt som ligger förtöjd vid en pir i utkanten av en brusande storstad. I gryningen hör jag ljuden därutifrån: pålkranar, tjutande polisbilar, cyklister som plingar i sina klockor, ett soplock som slår igen.

Solen silar in genom fönstret. Det verkar vara en fin dag idag. Har mediterat, ätit frukost, pulat omkring med dammsugaren (heltäckande mattor är standard här) och läst på inför måndagens seminarium, som handlar om Johanna Sinisalos roman Troll: A Love Story (minns varken vad den heter på finska eller på svenska).

Ska jogga i Ravenna Park och sedan träffa Greg Handwerk på Burke's cafe. Han är professor i Comparative Literature och är intresserad av narratologi och ekokritik, båda området som berör min kurs.

Det är så det går till. Man skickar ett mail eller yttrar några ord i kön på Tully's. Effekterna är omöjliga att förutse eller att överblicka. Därför behövs det perioder av ingenting. Annars blir det lätt en soppa av allting.

Harens år

När jag talade med Katharina på Skype igår vid lunchtid såg jag att 28 786 000 andra användare var inloggade just då. Undrar hur mycket det kostar världssamfundet att ha nästan 29 miljoner människor inloggade samtidigt? En dajm? Alltså tio cent? Eller flera miljoner US-dollar?

Det är svårt att förstå hur Skype fungerar. Det finns så mycket vi måste lita på. Att någon sköter Skype åt oss medan vi pratar med våra nära och kära. Att de vita blodkropparna i vårt inre gör det de ska, i det tysta. Att de inte plötsligt gör uppror och blir för många. Att de röda blodkropparna inte blir för få. Allt allt bara rullar på. Det är ett mirakel.

Gårdagens seminarium handlade om Arto Paasilinnas roman ”Harens år” (1975). En man råkar köra på en harpalt, tar hand om den och får en impuls att lämna civilisationen för att bege sig norrut genom Finland tillsammans med haren.

Jag hade sovit för lite och hade huvudvärk. Då blir man lätt lite självkritisk. Tyckte att mitt upplägg var kasst, så jag lät diskussionen bölja fritt. Så kan man ju göra, men det kräver lyhördhet. Ungefär som när man låter kommunikationen med hemlandet gå via Skype vecka ut och vecka in.

Idag ska jag äta vegetarisk lunch med Deven Björn Murti, researcher och Web consultant inom området Environmental Studies. Han har en indisk far och svensk mor (eller var det tvärtom?). Staden sjuder av energi. Det är därför jag sover i tio timmar i natt. Nu är jag redo för lite mer input.

Om vådan av att äta lax infångad i Sitka, Alaska

Igår kväll blev jag hämtad av Riikka Rossi och hennes pojkvän Alexi från Esbo vid sextiden. Vi åkte norrut i en Dodge Charger (400 hk), en riktig "muscle car". Aija Elg och hennes man Tapio bjöd på lax som han fraktat ner själv från staden Sitka i Alaska. Han lagade till den på traditionellt indianmanér: efter styckningen lades kotletterna på en bräda av cederträd som legat i blöt i 16 timmar. Sen in med alltihop i den största Webergrill jag någonsin sett (den var manshög). Efter en timme var laxen klar, och vi åt som grizzlybjörnar. Det blev lite för mycket white wine till fisken, men roligt var det!

Jag försökte dricka mycket vatten men hann väl inte med riktigt. Så idag är det en lugn dag. Tar buss 48 till Golden Gardens om en stund. Lägger mig på en filt och tittar på havet och på alla vältränade människor som spelar beachvolleyboll. Man kanske skulle prova en glasspinne ändå?

Precis som jag beskrev i bloggen igår gäller det vara närvarande i ögonblicket. Men hittills är upplevelsen väldigt homogen. Den sitter nånstans mellan ögonbrynen och vill inte låta sig spaltas upp i olika komponenter. Man måste vara försiktig med vitt vin här, även om den är lokalproducerad.

Om vad det innebär att dricka en kopp choklad

Den förra gången jag besökte Nalanda West blev jag djupt nedstämd av att lyssna på ett tal av en tysk läkare som studerat tibetansk buddhism i många år. Som jag berättat tidigare i bloggen var huvudtemat i hans tal att allt är en illusion. Åtminstone återkom han ständigt till denna tes, alltid med lika övertygande argument. ”Tro inte på tomten, det finns ingenting därute”, tycktes han mena; ”Vid en närmare granskning upplöser sig alla våra sinnesförnimmelser och alla våra föreställningar i tomma intet.”

Det låter ju inte så inspirerande. Lyckligtvis åkte jag tillbaka till Nalanda West i förrgår. Jag ville gå till botten med min dysterhet. Det måste finnas andra sätt att se på saken. Denna gång var talaren en amerikan (vi kan kalla honom Jim). Jag hade tänkt ta upp frågan om Intet vid den diskussion som alltid följer efter meditationerna och föredragen på Nalanda West, men en äldre amerikansk kvinna hann före.

Hon berättade att innan föredraget hade hon besökt en mycket känd chokladbutik i Fremont (där Nalanda West ligger). Där hade hon mumsat i sig några rejäla lokalproducerade chokladbitar. Chokladen var himmelskt god, både i flytande och i fast form. På vilket sätt skulle detta vara en illusion? undrade damen.

Jag kan inte ge något direkt svar på frågan, sa Jim, men vi kan ju tala om saken. Ordet ”illusion” passar inte så bra i det här sammanhanget. Det är viktigt att var närvarande i ögonblicket, bortom alla föreställningar om vad som sker. När du äter chokladen bör du fokusera på vad du upplever istället för att försöka förstå och tolka. Då visar det sig att upplevelsen spaltas upp i olika komponenter.

Du kanske oroar dig för att chokladen ska vara för varm. Kanske kommer du att bränna dig på tungan, så du väntar någon minut innan du för koppen till munnen. Men detta skapar en lätt otålighet inom dig. De som sitter vid bordet intill är onödigt högljudda, och det drar uppmärksamheten från doften av choklad som ångar upp ur koppen till din mage, som blivit lite spänd och irriterad.

Du kanske känner en oro över att någon ska tränga sig på och ta stolen bredvid din i besittning. Det börjar bli lite trångt i lokalen. Du har ingen lust att prata med någon (det har varit en ansträngande dag i en brusande storstad) och känner dig inte redo att låta någon smaka på chokladen.

Sen rinner äntligen chokladen ner genom din strupe. Kanske var den fortfarande för het. Du kommer att tänka på att varma drycker kan få amalgamet i din mun att börja spricka. Din tandläkare har varnat dig för detta, och du får skamkänslor. Eller har chokladen hunnit bli för kall? I så fall kanske du blir besviken. Tillfället är förbi. Det är för sent att beställa ytterligare en kopp. Du har inte tid, eftersom du ska iväg på meditation.

Nu har du dåligt samvete. Andliga sökare sitter inte och sörplat i sig choklad hursomhelst. Du bestämmer dig för att fråga föredragshållaren om detta, men tvekar. Inte kan man väl diskutera godissug på ett center för tibetansk buddhism? Den som gör det åker väl ut med huvudet före. Och nu smakar det faktiskt illa i munnen. Du skulle inte ha druckit kaffe till chokladen. Du skulle ha tagit med en tandborste. Och dyrt blev det också. Och när allt kommer omkring finns det ingenting som går upp mot upplevelsen av att äta en bit Fazers Blå. Du får hemlängtan. På Fricks i Rättvik är chokladen inte särskilt märkvärdig, men där kan man i alla fall slappna av.

Hela den underbara chokladstunden visar sig bestå av en serie komplexa upplevelser, och de hör ihop med andra saker som du upplevt. Det finns inget sådant som att ”njuta i lugn och ro av en kopp choklad”. Du befinner dig mitt i ett flöde av liv, medvetande och förnimmelser.

Exemplet med chokladen kan te sig banalt, men tänk om det istället handlat om situationen på din arbetsplats eller om relationen till dina närmaste? Om du begränsar dig till en fix idé om vad det är som pågår ser du inte heller nyanserna och möjligheterna i situationen.

Meditation gör dig mer närvarande i nuet, sa Jim. Du bär den med dig in i vardagen när du reser dig upp från golvet eller från stolen. Du blir mindre fördömande i mötet med andra (de längtar också efter choklad). Livet är inte en illusion. Det är ett under av rikedom och nyanser. Om du är öppen för denna sanning fylls du gradvis av medkänsla med alla andra varelser i din omgivning.

På biblioteket

Idag föreläste kollegan Andy Nestingen om "Recent trends in Swedish crime fiction". Jag trodde att han var finne, eftersom han tar flytande finska. Men icke. Familjen hade en finsk nanny när han var liten. Det var så det började.

På eftermiddagen träffade jag Anna Sveinbjornsson, kontaktbibliotekarie för Department of Scandinavian Studies. Denna institution är den enda i sitt slag i USA som har en egen bibliotekarie. Anna visade mig hur databaserna är organiserade. Lite sent kan man tycka, men jag får behålla mina användaruppgifter en bit in på hösten hoppas jag.

Alla jag träffar är intresserade av sustainability. Jag berättade för Anna om "the Pacific garbage patch", som jag skrev om i DN i mars. Vi enades om att situationen i Stilla Havet är förfärlig, och sedan vacklade jag ut i den intensiva försommarvärmen.

När man inte har bil tar det ganska lång tid att förflytta sig i stan. På vägen ner till IMA stannade jag till en stund för att titta på när några unga damer spelade tennis. Sex banor i kulörta färger låg uppradade i rät linje. De betydde att jag kunde se tolv spelare i aktion samtidigt. Tjejerna närmast stönade som de berömda syskonen Serena och Venus Williams när de servade.

Nu är jag tillbaka på mitt office för att hämta lite pinaler. Egentligen ville jag berätta om en händelse på Nalanda West, centret för tibetansk buddhism, men det får vänta till senare i kväll. Ska försöka jobba mig uppför the Ave innan det blir för sent.

World music

Idag kontaktade jag hemmet via Skype redan vid niotiden på morgonen (sex på kvällen svensk tid). Katharina hade den bärbara datorn på köksbordet. När hon svarade hörde jag det välbekanta plingandet från mikrovågsugnen. Snart skulle kvällsmaten stå på bordet. Erik hojtade i bakgrunden, men han var så hungrig att han inte ville prata med mig, bara äta. För dagen har han visst målat sig i ansiktet som en indianhövding.

Tydligen snöar det i Rättvik idag. Det är en sån där blåsig och kall majdag när man längtar efter värmen. Jag hade gärna varit där och deltagit i måltiden. Sen hade jag antagligen satt mig i soffan och tittat på Rapport.

Men nu har jag ju mitt mäktiga uppdrag att tänka på. Sitter på ett kafé, lyssnar på world music och läser en hög med inlämningsuppgifter som studenterna la på katedern igår. De ska skriva fem "response papers" var under kursen om något som är aktuellt under seminarierna. Alla har väntat i det längsta med dessa papers, vilket gör att det blir mycket att läsa nu när det börjar gå mot slutet.

Dagens skörd handlar till största delen om filmen "Masjävlar" och boken "Mördare utan ansikte". Här är till exempel ett paper från en ung student som flyttat till Seattle från Oregon för att studera. Hon tycker att det är jobbigt att åka hem (sex timmar med tåg) eftersom hon inte längre känner sig hemma där på prärien. Och inte har hon blivit nån Seattlebo ännu heller. Lost in translation, kanske man kunde säga.

Att samtala med dessa studenter är så långt borta från schablonbilden av USA som man kan komma. Tänk att kunna försörja sig (åtminstone fram till 22 juni) på att samtala om böcker och filmer. Vilket privilegium.

Jag kan sitta här tills de stänger om jag vill. Men jag kommer att glida iväg till Safeway vid fyratiden för att köpa apelsiner och kaffe. Sen blir det en joggingtur innan jag knallar runt hörnet för att delta i en kurs om kristen mystik. Imorgon kväll ska jag och Brad besöka tibetanerna igen.

Det är spännande med alla dessa open minded people. Alla som sitter här inne på Tully's ser ut att vara så... hur ska jag säga... reformvänliga. Är osäker på hur jag själv ser ut.

Bromerade flamskyddsmedel

Sitter och förbereder onsdagens öppna föreläsning om "Sustainability and the uses of fiction". Skickade ut en fråga på Facebook i morse om hur man översätter "bromerade flamskyddsmedel". Efter konsultationer tror jag nu att det kan heta "bromated flame retardants". Frödings "Säv, säv, susa" har jag redan i engelsk översättning. Bakom mig till vänster sitter Jan Oskar från Bergen, en av de mest hängivna forskare jag träffat på den här sidan Atlanten.

Jag har ändrat inställningarna för kommentarerna, så att vem som helst kan kommentera inläggen med ett litet klick. Testa gärna, men nu måste jag jobba. Har mitt rykte som Visiting Fulbright Professor att tänka på.

Valborg

Vilken Valborgsmässoafton. Efter en dag på kontoret satt jag ensam på en mexikansk restaurang i två timmar. Satte mig så att jag hade uppsikt över the Ave nedströms. Människor strömmade förbi hela tiden. Tänkte att nu hade ändå eldarna slocknat i Söderås, Vikarbyn och Backa. Barnen låg med all säkerhet och sov, nöjda med att ha fått bränna av sina smällare. Rättviks alla skotträdda hundar kunde andas ut efter det obegripliga som drabbat dem.

Idag, lördagen den 1 maj, följde jag med mina vänner från The Center of Light på en av deras återkommande städrundor. De tar en tur en gång i kvartalet, och kommunen står för utrustningen. Vi åkte inte till Capitol Hill som planerat utan ner mot Downtown. I början fanns det inte särskilt mycket skräp att plocka (förutom hundratals äckliga cigarettfimpar), men sedan kom vi in under en motorväg som går genom centrum på höga pelare. Där hade de vänliga och coola Seattleborna lämnat hur mycket bråte som helst efter sig. Hittade till exempel en plastgaffel som legat gömd under fjolårsgräset i minst tio år. Kanske hade Curt Cobain dumpat den från bilen på väg hem från flygplatsen efter någon av alla hans turnéer. Jag tror att Seattleborna skulle klara sig fint på hälften av allt som de konsumerar. Och på tidningarnas löpsedlar handlar allt om oljekatastrofen i Mexikanska bukten.

Allt detta gjorde mig dyster, men alla skulle må bra av att göra nåt sånt här ibland.

Väl hemma såg jag framför mig en ensam eftermiddag, men jag repade mod när jag började läsa boken "Novice to Master: An Ongoing Lesson in the Extent of My Own Stupidity" av zenmästaren Soko Morinaga. Allt hänger på inställningen. Så nu ska jag städa lägenheten, vila lite och gå ut på stan igen. I gratistidningen The Stranger finns många tips på evenemang.

The Tears of Things

Idag gick jag 17th Avenue ner mot institutet istället för att ta bussen, men när jag kom till "The Hillel Institute for Jewish Life at University of Washington" slog det mig att jag glömt matlådan hemma. Jag gick hem, hängde ifrån mig jackan (det är varmt idag), plockade fram lådan ur kylskåpet och tog bussen längst 15th Ave. En ung kvinna på sätet bredvid mig läste en bok med titeln "The Tears of Things: Melancholy of Physical Objects". Hon såg ut att ha plockats fram ur ett vaxkabinett under morgonen, men vaxet hade inte mjuknat ännu trots värmen. Kanske berodde intrycket på att hon var så hårt sminkad. Eller på den tjocka läderjackan med nitar i som hon svept in sig i. På bokens omslag flög en duva över en man i plommonstop. Det såg ut som en målning av Rene Magritte. Jag blev nyfiken och googlade på titeln sedan jag kommit upp på mitt rum: boken utgår från den franske psykoanalytikern Jacques Lacans teorier.

Sushi

Satt och jobbade ett par timmar på Center of Light under förmiddagen. Har nog läst Henning Mankells "Mördare utan ansikte" minst fem gånger vid det här laget, men den blir bara intressantare för varje gång. Studenterna gillade "Dalecarlians". Ett par av dem grät lite på slutet. "Detta kunde ha hänt i USA", hävdade de, sånär som på allt kaffedrickandet och folkdräkterna.

Jag var djupt rådvill när jag klev ut på 15th Ave vid ettiden. Skulle jag kanske välja att äta lunch på en pakistansk resaturang idag? Eller kanske skulle det passa med vietnamesisk mat? Det bästa stället är nog "Finn MacCool", en irländsk pub, men den ligger ganska långt ner på the Ave.

Så det blev en sushibar. Maten var helt OK (särskilt wassabin), men de spelade Whitney Houston på en plågsamt hög volym. Jag åt ganska snabbt och betalade mina 7 USD (8 med dricksen). Sen flanerade jag långsamt nedför The Ave.

Köpte ett vykort på University Bookstore. Det föreställde Dalai Lama som tonåring. "Oh, doesn't he look young on that one?" sa den unga tjejen som serverade kaffet med ett förtjusande leende.

På University Bookstore brukar de visa fotboll på en platt-tv som hänger på väggen. Såg att Bayern München mot Lyon visades häromdagen. Seattle Sounders spelar i helgen. Just för dagen handlar det mesta om oljekatastrofen i Mexikanska bukten. Oljan är på väg in mot land, och det handlar inte om några små mängder. Alla är oroade.

Illusioner

En tysk läkare och översättare av urgamla buddhistiska urkunder höll ett anförande ikväll på Nalanda West, ett centrum för tibetansk buddhism i Fremont. Jag, Brad och hans flickvän Melissa åkte dit. Tillställningen var lite väl klinisk tyckte jag. Bland annat fick vi veta att "kroppen bara är en illussion". Egentligen består cellerna i den mest av tomrum. När man är tio år gammal finns inga celler kvar från den kropp man föddes i. Det stämmer ju, tänkte jag, men tanken var isande kall som en fläkt från det tibetanska höglandet.

Men läkaren hade humor, och hans beskrivningar av vad som händer när man mediterar var mycket precisa och övertygande. Man ska nog hålla sig hemma när man har lite feber och ont i halsen. Känns bättre nu, har tagit ett par bruna piller som jag fick av en kollega. Vet inte vad det var i dem. Avslutade dagen så som alltid här i Seatttle med att titta på Seinfeldt i en halvtimme.

Dalecarlians

På "Center of Lights" har de ett supersnabbt bredband. Reverend Louise kom och öppnade när jag ringde på imorse. Sen satt jag och Skypade med min vän Martin, med min yngste bror Juhani och med min hustru. Reverend Marcella kom förbi och språkade en stund.

Satt där från tio till halv ett. Planerade morgondagens seminarium. Vi ska se filmen "Dalecarlians" imorgon (Masjävlar). It's about my hometown, Rattvik, you know. A girls moves from Rattvik to Stockholm. She rides home in her BMW for her father's birtday, and that sparks a chain reaction. It's all about relations, and about sustainability.

Nästa vecka står "Faceless killers" av Henning Mankell (Mördare utan ansikte) på schemat. Vad är det för fel på kommissarie Wallander? Varför kan han inte sluta att oroa sig för allt och alla? Kommer han att kunna lappa ihop sitt liv? Är han en workaholic? Utmärkta uppslag för en diskussion om hållbar utveckling.

Har postat ett brev ett stycke längre ner på The Ave. Pustar lite på Tully's innan jag går hem för en joggingtur i Ravenna Park. Under förmiddagen var det ösregn. Nu skiner solen, och det är mer än tjugo grader varmt. De höga bergen runt stan gör att fukten från Stilla Havet rör sig i helt oförutsägbara banor.

Jäkla Skype

Jäkla Skype. Det funkar aldrig. Försökte prata med Katharina härifrån kontoret via min macbook, men det blev ett samtal på cirka tio sekunder. Hon ringde upp mig, och jag pratade med lille Erik i ungefär en minut. Önskar att jag kunde skicka någon volontär till Kyrkvägen 2 för att hjälpa till med det praktiska. Det är jobbigt emellanåt att vara utomlands, men tänk på Karl-Oskar och Kristina. De fick nöja sig med att skriva brev och drömma om Astrakanäpplena från Småland.

Har gott om tid före seminariet, så jag ska gå ut i solen en stund. Nu börjar det bli ordentligt grönt i parkerna.

Mount Rainier

Igår kväll på vägen från Café Allegro ner till IMA passerade jag Röda Torget, som verkligen är rött som sandsten (förutom det väldiga Sazzullo Library till vänster i blickfånget). När jag klev nedför en trappa såg jag plötsligt Mount Rainier i fjärran bakom en fontän som stod och sprutade vatten upp i skyn. Berget lyste intensivt vitt och rosafärgat i kvällsljuset, som ett väldigt tempel byggt av rosenkvarts. Det är nästan 5000 meter högt och drar allas blickar till sig när det är vackert väder. Om det är sant att snögränsen här kommer att flyttas 1000 fot högre upp fram till år 2050 betyder det att snöhättan på berget kommer att krympa kraftigt. Det måste få en väldigt psykologisk betydelse för Seattleborna. Men de har tid att vänja sig, eller att göra något åt saken.

Sådärja, lite verbal yoga på morgonen. Nu är jag redo att ge mig iväg till dagens seminarium. Vi ska diskutera "plats och identitet" utifrån "The Forest of Childhood", en samling översättningar av nyare svenska dikter.

Nu sitter jag, hör och häpna, på ett kafé. En dag började jag samtala med en kille på bussen. Det är inte ovanligt. Människor pratar gärna med främlingar här. Men i det här fallet ledde samtalet till att vi utbytte mobilnummer och idag satt vi i två timmar på "Seattle's äldsta kafé" och pratade om ditt och datt. Rätt mycket om Indien faktiskt. Han (Brad) och hans flickvän ska följa med mig till Nalanda Canter på onsdag kväll, ett tibetanskt meditationscentrum i Fremont. Inte långt hemifrån.

Konferensen fick en härlig avslutning med middag för 400 personer. Hörde några intressanta föredrag. Samtalen under fikapauserna var ovärderliga. Jag hoppas på besök av en grupp lärare och studenter från Brigham Young University i juli. Nästa SASS-konferens blir i Chicago i april 2011. Ska bli skönt att avrunda med lite bastu på IMA. Det är mycket nu.

När jag tittar ut genom fönstret ser jag en rad unga männsikor på en ljugarbänk, alla med varsin macbook i knät. Seattle är USA:s mest uppkopplade stad sägs det. Säkert också den regnigaste.

Jag var tvungen att hoppa över kvällens party (temat var sill och knäckebröd), med tanke på att konferensen avslutas med en stor galamiddag imorgon kväll.

Evenemanget fortsätter tidigt imorgon bitti med att vännen Chip Oscarson från Brigham Young University i Utah föreläser om "toxic discourses". Jag tänkte sätta mig och glo på Seinfeldt en stund efter kvällsmaten här i källaren men råkade istället ratta in kanal 27, University of Washington-tv. På fredagarna kör de tydligen en serie om Global Warming. År 2050 kommer snögränsen på de vita bergen runt Seattle att ligga 1000 fot högre än vad den gör nu. Det innebär problem, eftersom det är glaciärerna som förser staden med vatten. Man har redan börjat planera för skydd av de kvarvarande skogarna. De binder ju vatten. Men med den tilltagande värmen kommer också fler skogsbränder och ett ökande antal skadeinsekter.

Jag antar att kunskapskanalen kommer i närheten av detta programutbud, men det finns en sån ansamling av kompetens och kreativitet här att det blir alldeles bedövande.

Det kan vara ta på krafterna att besöka Kupolen i Borlänge. Hur ska det inte då kännas att cirkla runt i Downtown Seattle i en Jeep och leta efter en parkeringsplats. Det gjorde jag och Ewan Wright igår kväll före cocktailpartyt. Han läste Kalevala för åtta år sedan och blev så intresserad av den finska kulturen att han lärde sig språket, och nu undervisar han i finska på University of Washington.

Partyt var skoj, men jag somnade i en onaturlig ställning i soffan strax efter hemkomsten. För mycket smördegsinbakade läckerheter, för mycket rödvin och ost.

Försökte skriva nåt innan jag somnade på riktigt så att säga. Gotta keep the spirits up. Men uppkopplingen var så svajig att inlägget kommer först idag. The Seattle Times berättar om den franske turisten Busi Daniel, 39, som tillbringade natten till söndagen på ett hotell i Hong Kong sedan hans flyg blivit inställt på grund av vulkanen. När han bokade rummet kostade det 250 euro. Vid middagstid var priset uppe i 460 euro, och sent på kvällen var priset uppe i 800 euro. Så nästa dag tvingades han flytta ut till flygplatsen där Seattle Times utsände hittade honom bland andra nödställda.

Det är beklämmande att se hur girigheten kan få näring i sådana här krislägen. Vi får hoppas att den långsiktiga effekten av askmolnen är den motsatta. Jag hoppas att mitt föredrag på fredag kan bidra med något, ungefär som DN-essän om Bhutan.

Idag är det ett nytt cocktailparty. Konferensen öppnas officiellt, men 25% av deltagarna har hoppat av på grund av problemen med flyget. Det kommer ändå 300 personer till sammankomsten.

Runt kvarteret finns en kyrka som har en samtalsserie om kristen mystik på tisdagskvällar. Lite längre bort finns ett tibetanskt center dit man kan gå för meditation och umgänge på onsdagkvällarna. Snart har halva tiden gått. Det är hög tid att göra annat än att hänga på kaféer (tiden kommer ändå att räcka till det också).

Bästa medicinen mot storstadsfobier är att stanna upp och ta några djupa andetag. Det är också bra att vara försiktig med rödvin.

Åt lunch med Jonathan Beard, som är Project Manager på "The Washington Institute for Mental Research and Training". Vi träffas då och då på Costa's, en sån där restaurang som man kan se i tv-serien Seinfeld. Jonathan älskar fotboll, och ska ta med mig med på en av Seattle Sounders matcher. Fredrik Ljungberg är den mest kände svensken här. Han spelar ju i Sounders, och de brukar ha 40 000 på sina hemmamatcher. Jonathan vill även få med mig på en baseballmatch. Hade inte hjärta att tacka nej, även om det verkar vara världens tråkigaste sport. Åtminstone av tv-bilderna att döma. En match kan hålla på i timmar, men spelarna verkar inte ens vara svettiga efteråt. Antagligen kommer jag att ändra åsikt efter lite handledning från nån som vet vad det hela handlar om.

Nu är klockan nio på kvällen och jag har beställt en flaska mineralvatten på Tully´s. Det är ingen mening med att gå hem ännu, eftersom det bara är fem minuters promenad till bostaden. Atmosfären här är mycket tillåtande. "Kom som du är". Det verkar vara parollen, så jag tog med mig mina prylar hit.

Laddar för cocktailpartyt hos generalkonsuln Kirsti Westphalen imorgon. Det blir fint med ett glas vin och lite snacks. Vet hur sånt där går till. Man har ju varit med ett tag nu. Flygen från Finland går inte som de ska just nu, men det blir rätt så mycket folk ändå. Det finns en stor finsk koloni i Seattle.

Familjen landade på Arlanda tidigt imorse. En bättre födelsedagspresent kunde jag väl inte ha fått. Dessutom är det rena värmeböljan här i Seattle, säkert tjugofem grader. Efter allt tumult kring vulkanen valde jag att ladda på ett lugnt kafe inför dagens seminarium. University Bookstore (universitetsbokhandeln på the Ave) har ett fik där man spelar Beatles, Van Morrison och Sade på låg volym. Stämningen är lågmäld och kontemplativ.

Värmen kom redan igår. Jag tog buss 48 till ändstationen. Där frågade jag efter "Golden Gardens", som skulle ligga i närheten. En man pekade på en liten asfalterad gång som slingrade sig in i den ypppiga grönskan. Jag gick dit och fick se Puget Sound inför mina ögon med Kebnekajseliknande bergsmassiv på andra sidan bukten. Trappan slutade brant nedför genom den yppiga drivhusvegetationen. Stigen ledde in i en viadukt under änden av en serpentinväg som låg ihoprullad längst bergssluttningen. Inne i viaduktens halvdunkel öppnade sig plötsligt ett nytt scenario: kritvit sandstrand, beachvolleyboll, människor som låg och gned in sina kroppar med sololja, glassförsäljare. Det var som på Tylösands havsbad, men ingen badade. Vattnet är iskallt, och så är det ju späckhuggarna.

Fint värre var det, men jag klättrade uppför berget efter bara nån halvtimme och tog en smoothie på ett fik. Tänkte på vulkanen.

Jag säger då det. Efter en stund på det kafé som jag nämnde i det förra inlägget märkte jag att något var på gång bakom min rygg. Jag vände mig om. Uppe på en slags scen hade ett tiotal välartade barn i 6- till 7-årsåldern samlats intill ett helt batteri med trummor gjorda av bensintunnor. Barnen anfördes av ett gäng rastafaris. En förskoleklass? Jag vet inte, men de jammade glatt med sina mentorer. Jag gick ut på streetan efter ett par låtar. Det blev lite för högljutt.

Men det är längesedan nu. Mycket regn har fallit på Seattles gator sedan dess. Sitter återigen och grubblar över mitt paper till konferensen. Kan jag vässa till de fem sista minuterna med lite Tranströmer? Att skriva detta paper är som att läsa Tranströmers poesi. En övning i förhöjt medvetande.

Antar att vulkanen fortfarande ryker på Island, men jag har valt att inte dyka in i nyhetsflödet mer idag. Det blir lätt lite maniskt. Jag kan ändå inte göra nåt nu. Ska Skypa med Katharina imorgon.

Nu har jag förstått att det jag kallade grunge troligtvis är indiepop. Det finns även andra nyanser i musikutbudet här; vagt arabiska och indiska tonslingor som är omöjliga att spåra bakåt i influensernas kausalitetskedja men som just därför är sällsamt lockande.

Familjen är välbehållen på Hotell Loftleidir i Reykjavik. Det verkar inte gå nån nöd på dem. Mailen talar om mysiga kaféer och simbassäng på hotellet. Jag har varit på IMA och badat, är på väg hem. Det får man ta i etapper. Det är ju uppförsbacke till bostaden, och musiken på grungekaféet på the Ave & 42d Street är så fascinerande att det är svårt att gå förbi utan att sätta sig en stund med macen. Och mappen med nästa veckas seminarier.

Ett anslag på IMA: "warning: do not exceed total 30 min. in the sauna. Excessive exposure can be harmful to health". På trettio minuter i den bastun blir man knappt svettig. Men de måste väl skriva så. Antar att det är en försäkringsgrej. I det här landet ska man akta sig för att spilla kaffe på folk. Det kan bli dyrt. Jag sitter aldrig med ryggen vänd mot en coffee brewer.

Förresten sitter min bror Juhani fast i Newcastle på grund av vulkanen. Skulle tro att alla känner nån som känner som sitter fast nånstans. This is becoming a global thing. Det flyg som Katharina och barnen åkte iväg med var det sista Icelandairplan som lämnade Seattle.

Tro inte att jag är på gott humör. Melankoli är det enda rimliga i denna situationer. Men det finns många nyanser av grått.

Nu är det natt på Island, och jag vet inte vad som händer med familjen därborta. Försöker leva som vanligt ändå, men det är svårt att trivas därnere i källarvåningen när det står två tomma sängar bäddade i ett av de tre rummen. Önskar att ett antal personer kunde teleporteras till Seattle (en i taget) för att dela varsin dag med mig här. Redan den första promenaden nerför The Ave vore helt överväldigande skulle jag tro (man är väl rätt så tagen efter en teleportering). Terrängen sluttar neråt från bostaden ner mot universitetet och därifrån vidare ner mot Intramural Activities. Men alla intryck längst vägen skapar ett mottryck som gör att det ändå blir som att vandra i en uppförsbacke.

Vi kunde hyra en bil och köra ner till San Diego. Prefekten har satt ett tak på tio studenter på min kurs, detta för att jag ska få tid att forska och lära känna det amerikanska samhället. Har undervisningsfritt torsdag till söndag, men det känns inte lockande att åka bil på egen hand.

Nu sitter jag på... jepp. Tullys. De har öppet till elva. TV är totalt värdelöst i USA. Försöker lägga sista handen på mitt bidrag till SASS-konferensen. I avslutningen av mitt paper diskuterar jag Tomas Tranströmers dikt "The Man Awakened by a Song above his Roof" (minns faktiskt inte vad den heter på svenska). Vore kul att ta det på svenska nån gång. Men jag skulle bli tvungen att översätta några citat av Amartya Sen till svenska. Det vore svårt. Han skriver så elegant.

Här i Seattle märker vi inte av vulkanen på Island, även om den är första nyheten i alla medier. Många amerikaner är ju berörda. Min familj lämnade landet igår. Det var lite dramatiskt när jag såg de försvinna efter säkerhetskontrollen. "Nu flyger de rakt in i vulkanaskan" tänkte jag när jag åkte in till stan. Men de har sovit en natt på Hotell Loftleidir, och det var nog egentligen behagligare än att flyga direkt till Arlanda.

Det går inte att slappna av förrän familjen är på fast mark, så jag ska ägna dagen åt rutinuppgifter. Åker in till Lenora Street för att slutgiltigt få ut mitt "social security number". Sedan till kontoret för att arbeta med föredraget till SASS-konferensen nästa vecka.

Joggade vid halv åtta-tiden. Den underbara Ravenna Park ligger på fem minuters joggingavstånd från huset. Den bildar en ravin som plötsligt öppnar sig mitt i rutnätet av streetor och avenyer. Därnere tycker man sig vara i Frostbrunnsdalen i Stora Tuna eller i någon annan grönskande oas i slutet av maj. Växtligheten har tagit fart ordentligt, och luftfuktigheten är hög. Fågelsången var påtagligt mer intensiv än vid det senaste besöket.

Jag hade inte väntat mig att mina kunskaper i finska skulle komma till användning här i USA. Men flera av kollegorna föredrar att kommunicera på detta språk, och det har jag inget emot. (Tur att jag tog med mig mitt lexikon).

"Den bästa av mödrar" uppskattades av studenterna. Alla karaktärer i filmen försöker på olika sätt hantera det trauma som en separation kan innebära. Nu har studenternas inledande försiktighet släppt, och de gav mig många intressanta uppslag på hur den här filmen kan tolkas.

Idag är värmen tillbaka. Tyvärr inträffar detta just när familjen ska resa hem till Sverige, men jag tror ändå att de fått en positiv bild av landet. Jag kommer att sakna dem. Å andra sidan blir det väldigt mycket action här i stan inom kort. Det börjar på onsdag nästa vecka med en "cocktail reception" på Crown Plaza Hotel. Fick inbjudan via mail från Finlands generalkonsul i landet, Mrs. Kirsti Westphalen. Därefter följer en serie konferenser och andra evenemang långt in i juni.

Ska ta min lilla ränsel på ryggen nu och vandra uppför "the Ave", pulsådern i området kring universitetet. Det känns nästan som en svensk försommardag därute.

Sitter nu med min elfenbensvita Mac på Tully's i hörnan av 50 Street & University Ave, ett par kvarter från bostaden. Försöker samla ihop mig efter fem dagars krasslighet. Orkade inte följa med familjen på dagens utflykt, och redan på torsdag åker de hem. Dystert.

Jag undrar varför de inte kör med trådlöst på Fricks i Rättvik? Har inte sett det nånstans i Falun heller. Det skulle ge fikastunden en mer kontinental inramningen.

Det var skönt med lite havsluft efter flera veckor i stan. Tyvärr har jag blivit magsjuk och missade en hel del. Men jag kämpade mig ändå igenom en heldagstur på Whidbey Island idag i familjen Martins stora bil.

Ett fraktfartyg med texten "China Trade Line" stävade ut genom Puget Sound när vi besiktade ett fort från 40-talet som numera är K-märkt. Kanonerna pekade ut mot en tänkt japansk invasion som aldrig kom. Havsörnar svävade ovanför våra huvuden i en sådan mängd att vi nästan tappade intresset för dem. En lite kolibri hade förirrat sig in på Mens Restroom (en byggnad stor som en Timber Lodge) uppe i Deception Pass. Jag och Misja (äldste sonen) försökte schasa ut honom med min keps, men han tycktes inte vilja ta emot vår välvilja. Det lät faktiskt som i Kalle Ankas julfilm när han svischade fram och tillbaka längst takstocken. När vi tittade in en timme senare var han borta. Vi hade lämnat dörren öppen.

Men jag hade glömt att man kan bli sjuk utomlands. Får se hur det går i morgon. Tanken är att vi ska titta på och diskutera den finska filmen "Den bästa av mödrar" på det förlängda seminariet. Den handlar om ett finskt trauma som fortplantat sig genom generationerna: krigsbarnens öde.

Igår åkte vi till Useless Bay ungefär femton minuters bilväg från familjen Martins hus. Sandstranden var oändligt lång och belamrad med drivved från otaliga vinterstormar. Havet är iskallt och fyllt av späckhuggare. Långt borta skymtade Downtown Seattle och Mount Rainier. En död sal låg på en sandbank. Martins hund, Sailor, blev intresserad av sälen och fick duscha när vi kom hem.

Ute vid Double Bluff (en hög sandbank i Useless Bay) fanns en serie märkliga hus som var byggda på höjden för att man skulle se över grannhusen ut mot vattnet. De flesta var sommarstugor som ägdes av Microsoft och Boeing (båda med säte i Seattle).

Nu ägnar vi oss åt "couch surfing". Med lite tur kan man få se späckhuggare i vattnet nedanför Martins veranda. Ser man inga fiskar går det alltid att vila ögonen på vulkanen Mount Baker på andra sidan sundet, 3285 m o h. Berget har världsrekordet for snöfall pa en säsong, 29 meter.

Många minns säkert de hypnotiskt framflytande vattenmassorna i inledningen till tv-serien Twin Peaks. I verkligheten finns de vid Snoqualmie Falls, en bit österut från Seattle. Dit tänkte vi åka igår, men, snön och kylan uppe i bergen gjorde att vi avstod. Istället blev det en utflykt till den japanska trädgården i Seattle. Men det var isande kallt att jag själv blev lite febrig på natten.

Nu gör vi ett nytt försök att uppleva lite vildmark. Tåget upp till Muckilteo går om någon timme. Därifrån tar vi färjan ut till Whidbey Island, där vi ska tillbringa helgen hos en svensk familj.

Cecile K säger att rum 305 i Raitt Hall är en slags Bermudatriangel där människor plötsligt dyker upp på oklara grunder för att sedan försvinna lika hastigt. Ändå behöver de allesammans egna lösenord. Cecile borde veta. Hon arbetar på UW IT-support, och tar hand om alla nyanlända gästlärare.

Jag har lärt mig rutinerna nu. Idag infann sig plötsligt en känsla av vardag mitt i denna myllrande storstad (det bor över 3 miljoner invånare i Seattle-Tacoma-området). Reviret är upptrampat, och det är hög tid att bege sig på utflykter i närområdet. Får se vad vi hittar på imorgon.

Dagens seminarium kom i hög grad att handla om diskrepansen mellan liv och dikt. För ett par år sedan hade jag nog inte gissat att jag skulle diskutera Esaias Tegnér och Gustav Fröding med amerikanska studenter på ett universitet i västra USA. Viktor Rydbergs Tomten ("The Gnome") väckte stor munterhet och förundran. Nån gång när jag har en ledig dag ska jag förklara vad detta har med hållbar utveckling att göra. Vi kan ta det i sommar.

Genom Google och Wikipedia visste vi besked redan kring sportlovet: Stadsdelen Fremont är känd för sina bohemiska konstnärskvarter och för de märkliga stenstatyer som finns där. Imorse for vi dit med buss 30. Det berömda trollet i Fremont var verkligen imponerande: en fyra meter hög figur av sten och betong som kramade en riktig Wolkswagen (bubbla) i ena handen. Grabbarna klättrade upp längst halsen på figuren, som är placerad under fästet till en av stadens alla broar. Bakom statyn stötte de på en uteliggare som förskrämt drog sig undan. Han såg ut som Gandalf i Sagan om Ringen. Vi skämdes lite och backade undan, gick in på ett kafé och tog sedan bussen ner till downtown Seattle.

Måndag, andra kursveckan. Under dagens seminarium ska vi läsa den fornnordiska dikten Völuspa som ett exempel på en apokalyptisk berättelse. Dikten berättar om jordens skapelse, undergång och pånyttfödelse. Därefter handlar seminariet om "toxic discourses". Vi ska studera Carl von Linnes och andras skildringar av besök i Falu gruva. Tanken var ursprungligen att studenterna kunde jämföra med mediers rapportering om olika ekologiska katastrofer, men de kan inte läsa svenska tidningar på nätet. Det får bli en allmän diskussion.

Igår var vi och våra värdar, familjen Ingebritsen, på en katolsk påskhögtid i en närbelägen kyrka på förmiddagen. Ceremonin var mycket informell men ändå med substans och tyngd. Prästen som ledde det hela höll en predikan som var kryddad med roliga historier. Därefter besökte vi Seattles zoo. Erik hade aldrig tidigare sett en levande elefant. Tror inte att någon av oss sett en flodhäst förut. Eller en tapir. En god middag (fisk, potatis i ugn, bakelser) med Ingebritsen och deras släktingar avslutade dagen.

Våra planer på att besöka mer höglänta områden omintetgörs av hårt väder uppe i bergspassen. Seattle Times rapporterar om snöstormar uppe i Snohomish County. Härnere är det ungefr fem grader varmt på dagarna, och isande vindar. Som tur är kan man gå runt hörnet och ta en pizzaslice, ungefär som i Seinfeldt.

På väg hem med matkassarna från Safeway brukar jag se en folkskara på 50 Street ovanför University Avenue. Den brukar samlas efter tre. Jag har undrat lite. Där finns ju ingen busshållplats. Men igår förstod jag vad det var: där i backen finns en "food bank". Man delar ut mat till behövande. Efter några veckor i staden börjar också missären bli synlig. Vid viss metrostationer samlas de utslagna. Påfallande många saknar en eller flera kroppsdelar. Krigsveteraner? Ännu är jag bara en okunnig turist.

Jag fick ett mail från Sverige idag; två av mina bröder befinner sig i stugan utanför Grängesberg. De har skottat upp gången ner till bastun. Pastasåsen puttrar på spisen. Man vill gärna ansluta sig till detta vilda halvt sibirisk-uiguriska sällskap, men det låter sig inte göras förrän framåt midsommar. Så annorlunda allt kommer att te sig då! Vi kommer att flyta omkring på rygg i det ljumma junivattnet eller paddla iväg en bit ut i viken med de väldiga biceps- och tricepsmusklerna blänkande av myggolja....

Men mycket ska hända dessförinnan. Idag var vi upp i "The Space Needle", en futuristiskt Kaknästorn som reser sig 200 meter upp i luften strax norr om skyskraporna. Sen såg vi en fantastisk 3D-film på "Pacific Science Center" om restaureringen av rymdteleskopet Hubble. Bilderna utifrån världsrymden var hisnande. Det var som att vara med och meka själv därute i intet, fasthakad i moderskeppet med en enkel krok. Under rymfarkostens omloppsbana runt jorden gick solen upp och ner med intervaller på 19 minuter.

Det tar på krafterna att trampa upp och ner längst alla dessa avenyer, men ännu är det långt till måndagens seminarium. Det finns tid att vila. Och ännu längre är det till den stora SASS-konferensen (the Society for the Advancement of Scandinavian Study), som i år arrangeras av University of Washington 22-24 april.

Idag kan jag rapportera ett major break through: har börjat läsa lokaltidningen, The Seattle Times. Intressant när man varit här ett tag. Läste den på färjan ut till Bainbridge Island, där vi strosade runt en stund och åt tacos på en mexikansk restaurant.

Istället för att åka en båttur till (som ingår i det Seattle pass som vi köpt) besökte vi det berömda stadsbiblioteket i Seattle. Det är det enda bibliotek jag sett som har en utsiktspunkt där man kan få en överblick över bygnaden från insidan. Jag fick svindel. I mitten av den tio våningar höga konstruktionen finns ett lodrätt schakt. På våning åtta finns computors, på våning sex tidskrifter och så vidare. Från utsidan ser biblioteket ut som en sektion ur något av slagskeppen i Star Wars, vänt på högkant och nedhamrat i backen. "Very impressive", vill man utbrista. Min swengelska blir bara bättre och bättre.

Kylan håller i sig. Vi kanske kunde ta en tur upp i bergen? Men på nätet ser man att bussturerna till Mount Rainier inte startar förrän i maj. Än så länge är det bara skidåkning däruppe, och lille Erik skulle nog inte klara av att ta sig nedför Mount Rainier.

Här då? Ett indianreservat ute på en ö? Finns det verkligen riktiga indianer därute? Vi nöjer oss med en båttur ute på sundet, och en kort utflykt över sundet till ett litet samhälle som lär trivsamt att strosa runt i. Avresa klockan sju svensk tid, dvs kort efter frukosten.

Seminarium två gick bra. Börjar förstå hur institutionen fungerar, men det betyder också att jag inte hinner blogga så mycket just.

Det är med en konstant förvåning som jag genomlever denna stipendieperiod. Imorse gick dörren till badrummet i baklås sedan minstingen varit därinne. Vi tog bussen till Green Lake för att besöka en simhall, men amerikanska simhallar har bara öppet för allmänheten någon timme varje dag (utom Intramural Activities, som jag besökte tillsammans med tonåringen under eftermiddagen). Istället gick vi till en lekpark och därifrån hemåt längst Ravenna Avenue. Vinden var isande som under en kulen oktoberdag i Sverige. På vägen hem avnjöt vi en utsökt Apfelstrudel på ett fik som drevs av en kvinna med rötter i Slovenien. Personalen slöt upp mangrant vid vårt bord för att ge tips om sevärdheter i Seattle. Jag antecknade febrilt.

Det är påskveckan nu, men Långfredagen är en vanlig arbetsdag i USA. Amerikaner har bara två veckors semester. De dricker gärna sitt kaffe ur en mugg på väg till jobbet. Har fortfarande inte hittat någon god choklad här i stan. Var för sig betyder inte dessa fakta särskilt mycket, men sammantaget börjar jag nu kunna skönja ett mönster.

I datorn har jag en Fahrenheit Celsius Converter, och den bekräftar att det varit kyligt i dag. Under femtiostrecket, alltså kallare än tio grader. På väg hem från seminariet rullade åskan mellan bergstopparna i fjärran. En iskall vind drog längst 15th Avenue, och sedan kom störtregnet. Det har hållit i sig resten av kvällen.

Seminariet gick bra, även om det var svårt att förstå studenterna, som är blyga så här i början och talar snabbt och tyst. Klockan är bara nio, men det är stört omöjligt att hålla sig vaken efter detta klockslag. Har hört att det tar tre veckor innan den biologiska klockan ställt om sig.

Kände mig missmodig när jag klev innanför dörren till bostaden. Det är svårt att få tag på riktig mjölkchoklad i det här landet. Det hade varit fint med lite äkta Fazer en sån här dag.

Imorgon ska vi leta reda på simhallen vid Green Lake. Det lär bli regn hela veckan. Man fruktar översvämningar när snön börjar smälta uppe i bergen.

En heldagstur i Downtown Seattle med en jetlagad tvåbarnsfamilj, hur låter det? Alldeles riktigt, det var ansträngande. Vi lyckades slingra oss ur den ena turistfällan efter den andra, men det tog på krafterna. Havsuttrarna på Seattle Aquarium var en höjdpunkt. Deras kusiner simmar omkring i Stilla Havet, och det hoppas jag att de kommer att göra i många generationer till.

Grabbarna somnade före sju. Hustrun kort därefter. Försöker hålla mig vaken ett tag till. Kursen börjar imorgon. Har förberett mig för detta i ett år, som inför en olympisk tiokampstävling. Snacka om überkill. Jag vet hur man gör, men pallar grabben verkligen för trycket?

Efter en presentationsrunda ska vi börja med att diskutera Gustav Frödings dikt "Säv, Säv, susa" ur diktsamlingen Nya dikter (1894). En unga flicka har dränkt sig i sorg över allt skvaller som cirkulerat i den lilla by där hon bodde. Det är en sorglig dikt. Den anonyme berättaren i den har ingen annan än naturen att vända sig till i sin vanmakt över det som inträffat:

Rush, rush, rustle,
Wave, wave, spill,
Oh tell me where she might have gone,
The leman Ingalill.

(första strofen)

Det här är ett vanligt tema i skandinavisk litteratur. Naturen som en nära förtrogen, en som alltid lyssnar och alltid finns tillgänglig när det känns svårt. För några år sedan diskuterade jag dikten med några studenter på Baskent University i Ankara, Turkiet. Staden hade drabbats av en förfärlig torka. Det finns knappt nån skog runt Ankara. Man försökte förtvivlat planera träd på de kala sluttningarna runt universitetet. Vatten tankades ur en stor flod i närheten, vilket lett till att den aldrig nådde sin mynning i Röda Havet.

Turkarna tyckte att dikten var fascinerande på många sätt, exotisk och helt väsensskild från deras egen vardag. Just därför blev det en så rolig diskussion om människors relation till naturen. Mycket som kan tyckas vara självklart är i högrad socialt betingat (utan att dess värde därför behöver minska).

Ska bli spännande att höra amerikanernas reaktion på dikten. Det regnar mer här än i Sverige. Träd finns det gott om.

Men vad betyder egentligen ordet "leman"? Det måste jag kolla upp. Det återstår mycket arbete innan ridån går upp för den första akten.

Min hustru och minstingen har dragit sig tillbaka till bostaden efter en lång dag, men jag och den äldste av sönerna sitter kvar en stund på Tullys. Han ville kolla bilddagboken, facebook, spotify och allt vad det nu heter. Det är vilsamt att sitta här och titta på folk som strosar förbi ute på University Way; rättrogna rabbiner, gatumusikanter som packat ihop för dagen, smärta sandalklädda män som ser ut att vara på permission från någon zenkloster, hiphoppare och vanliga professorer. Allt man kan tänka sig. Det får räcka för idag. Det finns gränser för hur kosmopolitisk man klarar av att vara under en dag. Vi går hem för att titta på Seinfeldt eller Simpsons.

Har lite problem med uppkopplingen hemma i lyan, så nu har jag tvingats gå ett par kvarter bort till ett wireless café (Tullys). Det är dock ingen större uppoffring. Seattle är så användarvänligt att man baxnar.

Det märks att vi befinner oss vid Stilla havet. Det japanska inslaget är mycket stort. Många studenter pratar japanska. Ska åka ut till flygplatsen strax för att möta hustru och barn. Sen blir det väl liv i luckan.

Torsdag. Vi är duktiga på att källsortera här i Seattle. Komposten för sig, brännbart, metall och glas i andra tunnor. Överallt ser man reklamskyltar av typen "om du kör mindre än tre timmar om dagen får du en lägre avgift på din bilförsäkring." Buller är förbjudet i det område där jag bor (University Park). Så här står det i en uppförandemanual som jag fått mig tillhanda: "Seattle's new noice ordinance banns all noice of any kind which is plainly audible from 75 feet away." Någon enstaka gång kan det gå för sig att bullra, men sen blir det värre: "a second violation within 24 hours becomes a misdemeanor, with an additional fine of up to 500 USD and as much as six months in jail, or both."

Åkte in till downtown idag för att ansöka om ett "social security number." Skyskraporna är väl sådär trettio våningar höga. Varje gång jag såg lite förvirrad ut (och sådana stunder återkommer regelbundet i en gästprofessors vardag) kom det fram någon vänlig kille som såg ut som Tom Hanks eller Samuel L. Jackson: "can I help you, sir?"

Man tackar. Det är bara att flyta på. Av en händelse låg socialkontoret alldeles i närheten av den berömda Pike Place Market, en marknad på en avsats högt över Puget Sound med ett vimmel av fiskmånglare, kryddbodar, kaféer, souvenirbutiker och gatumusikanter. Mitt favoritställe var nog en butik där man sålde tibetanska örtmediciner och små buddhastatyetter. Där kunde man även få astrologisk rådgivning. Jag avböjde erbjudandet och gick istället in på ett etablisemang med utsikt över bukten för att ta en en öl. Det blev en Alaska Light. Kan inte påminna mig om att jag sett den sorten ens på Södermalm i Stockholm. Fisksoppan smakade utmärkt men jag uppfattade inte vad för slags fisk på menyn.

Rutinerna för betygssättning är helt annorlunda här än i Sverige. Har ägnat större delen av dagen åt att förstå systemet, kopiera handouts till introduktionen och revidera mina kursplaner. Igen. Det tar tid, precis som hemma. Men det är bäst att komma förberedd till det första mötet. Som det heter i visan: "Always gotta serve somebody" (Bob Dylan).

Tror jag går ut i solen nu. Mellan halv fyra och fem är bästa tiden på kaféerna. Efter fem verkar som om de fylls av människor som är ute för att svinga en bägare, och musiken blir gradvis allt hetsigare. Liksom djurisk på något sätt. Tror jag. Hittills har jag aldrig lyckats hålla mig vaken till efter tio.

Seattle ligger på ett näs mellan Puget Sound (i Stilla Havet) och Lake Washington. Universitetsområdet ligger ett par kilometer norr om skyskraporna och utgör nästan en egen stad.

Campusområdet är vidsträckt och sluttar ner mot vattnet. Tänk er Hagaparken med 30-40 hus av typen Naturhistoriska Riksmuséet sammanträngda på en ganska liten yta. Husen ser gamla ut, men inget av dem är äldre än 100 år.

Så länge har det alltså bedrivits studier i Skandinavistik här. Atmosfären inne på institutionen påminner om något gammalt mellansvenskt läroverk. Rader av klassiker står uppradade på hyllorna (Georg Brandes brev, Pär Lagerkvist på engelska, Nässlorna blomma), stentrappor, högt i tak. En trappa ner finns ett starkt upplyst computor room för studenterna.

Längre ner mot vattnet, på platser som "Magnusson Health Sciences Center" eller "Paul G. Allen Center for Computor Sciences and Engineering", odlar man fram nobelpristagare antar jag. Men detta liknar mer klassisk humaniora.

Norrut ligger the University District med trådlösa kaféer, indiska restauranger, antikvariat och mängder med copy centers. Avenyerna och streetorna skär varandra i exakta rutmönster (anlagda omkring år 1900). Det är omöjligt att gå vilse men man blir mör i låren efter några kvarter på grund av höjdskillnaderna. Bussar finns det gott om. Jag börjar lära mig rutterna så smått.

Måndag. Det är inte lätt att vara utlänning. Försökte printa ut ett A4-ark från datorn, men formatet var okänt. Med 10% förminskning fungerade det. Måste komma ihåg att växla mellan engelska och svenska på tangentbordet beroende på vem jag skriver till. Man bör vara noga med att låsa efter sig, more so than at home. Språket är trots allt ett problem. Människor talar inte lika tydligt som på CNN. Då och då får jag ändå till en oneliner. Det kommer säkert fler med tiden.

Och så är det detta med att vara uppkopplad på tusen olika håll. Skype (kom ihåg tidsskillnaden), Facebook, hotmail, UW:s hemsida...

Och ändå, klockan är bara tre och jag kan strosa ut i solen. Sitta på ett kafé en stund och lyssna på musik.

På kaféerna brukar jag bläddra lite i R.S. Thomas "Minnen av eld" (1995), som jag fick låna av en vän före avresan. Det är som att tvätta sinnena. På baksidan av den lilla pocketboken står det att Thomas (1913-2000) "grundade sin verk på en lång gärning som anglikansk präst på olika håll i Wales, företrädesvis i höglandets glesbygder och och avlägsna kusttrakter, som han omfattar med stark kärlek." Lyssna till exempelvis till den här dikten, liksom de övriga mästerligt översatt av Ingemar och Mikaela Leckius:

Det finns nätter som är så stilla
att jag kan höra minervaugglan ropa
långt borta och en räv skälla
i fjärran. Det är under dessa öde
timmar jag ligger vaken och lyssnar
till dyningen som fötts ur Atlanten,
som stiger och sjunker, stiger och sjunker
våg efter våg mot den långa stranden
vid byn som ligger försänkt i mörker
och enslighet. Då kommer tanken
på denne andre som också är vaken
och låter våra böner svalla mot honom,
inte som här under några timmar
utan i dagar, i år, i evighet.

Söndag kväll. Det är trots allt fint att kunna unna sig en stund framför tv:n inför den stundande arbetsveckan. Men det är mycket bättre amerikanska serier i svensk tv än i amerikansk. Och inga svenska serier alls! I den amerikanska alltså! Jag får nog ta en banan. Är förmodligen lite urlakad efter allt bastubadande.

Det sägs att det är vulkanutbrott på Island och att flygplatsen i Keflavik är stängd. Familjen ska flyga med Icelandair. På fredag.

Det är en stor ära att ha fått det här Fulbrightstipendiet. Lite historia: Fulbrightprogrammet startades 1946 på initiativ av den dynamiske senatorn J. William Fulbright från Arkansas. Just efter kriget uppstod ju nya spänningar i världen, men William Fulbright ville främja utbytet mellan USA och den övriga världen inom det vetenskapliga området.

Sedan starten har ca 286 500 personer fått Fulbrightstipendier. Det är både juniora forskare (doktorander) och seniora forskare som ingår i utbytet. 108 160 av dem har rest ut från USA, och 178 340 har besökt USA under en tid på upp till ett år.

Programmet finansieras både av den amerikanska staten och av de 154 övriga länder som deltar i utbytet.

Min vistelse i Seattle ingår alltså i en större, mångårig strategi för att främja förståelsen mellan länderna trots alla problem som finns. Det är hisnande.

Idag är det kyligt i Seattle, men inte värre än att man kan gå omkring i kakhishorts på fritiden. Ska knata iväg till IMA för att simma lite i eftermiddag. Igår tog jag bussen in till centrum och sedan tåget ut till flygplatsen för att se var jag ska möta upp familjen (de kommer på besök i tre veckor på fredag).

Det var inte som Arlandaexpressen, utan mer som en slags sighseeing (gratis för oss som har ett U-pass). Passade på att ta en titt på Downtown Seattle på hemvägen. Märkte ut platser som måste beskåds närmare vid ett annat tillfälle.

Lördag. Igår var det fredagsfika på Institutionen för Skandinavistik. Eftersom Spring term börjar 26 mars så var det inte så många som dök upp. Men vi hade trevligt, och jag fick även tillfälle att prata finska igen.

Efter fikat gick jag till IMA, Intramural Activities Building, som ligger knappt tio minuters promenad från institutionen. Där finns det en bastu. Jag satt hur länge som helst på laven kan man säga. Vad skulle jag annars göra? Temperaturen orkade knappt upp i sjuttio grader. Aggregatet var uppenbarligen tillverkat i Finland, men det var förbjudet att slänga vatten på stenarna. De var väl rädda för att något skulle gå sönder. Några av de andra besökarna satt och läste i bastun. Väldigt oseriöst. Jag ska tala med The General Managing Director of IMA så fort jag lärt mig de sociala koderna i Seattle. Så här får det inte gå till.

Efter badet försökte jag ta mig hem via Red Square och University Avenue, men det var inte lätt. Havet av blommande magnolior mellan Raitt Hall (där vår institution ligger) och Red Square var helt bedövande med sin intensiva doft. Där fanns en hel japanska turister som tog bilder. De tänkte väl på berget Fuji när de strosade runt i området.

Jag fastnade även på ett underbart fik på hemvägen. Borden låg ganska glest utplacerade och såg ut att vara ihoprafsade på Myrorna. Nästa alla gäster hade en bärbar mac på bordet framför sig. Det var mest unga studenter som läste Derrida (typ) och några vithåriga professorer som satt och bläddrade i tjocka inbundna verk om sedan länge döda poeter. Då och då satte sig någon i personalen ner för att bläddra i en pocketbok som de burit med sig under arbetsdagen.

Musiken gjorde det svårt att bryta upp. Kommer inte grunge från Seattle? Eller heter det grounge? Får kolla upp det där. Men hypnotiskt var det i varje fall.

Nu har jag suttit och förberett seminarier. De två första är nästan ett slags introduktionsföreläsningar, ett om sustainability så som jag tolkar begreppet (utifrån Amartya Sens mästerliga bok Idea of Justice (2009), och den andra om ecocriticism, en relativt ny riktning inom litteraturvetenskapen som definierats som "studiet av relationen mellan litteraturen och fysiska miljön."

Men det är så ljuvligt ute att det får bli ett break. Ett par blocks away ligger stans största grönsaksmarknad. Öppen på lördagar. Ska testa shortsen för första gången i år.

Har legat sömnlös i Seattle mellan två och fyra, men det är ingen fara. Tar igen det i eftermiddag.
Det är påfallande hur viktiga ljuden är när man kommer till ett nytt ställe. I natt har taket knarrat rakt ovanför mitt huvud. Värdarna har två jättehundar som lagt sig att sova ovanpå mitt sovrum. Golvplankorna bågnade (eller var det betongen? Hoppas att den är armerad) när de vände sina hundrakiloskroppar i sömnen. Vad drömmer de om? Saftiga köttben? Inte mig iallafall hoppas jag... Nejdå, det är väldigt snälla vovvar. Som Båtsman i Saltkråkan.

Jag saknar ljudet från banvallen intil Stiftsgården. Brukar vakna till när fakirexpressen passerar tidigt i gryningen. Ett kärvänligt ljud som påminner om att det finns andra medborgare som är i rörelse. Här i Seattle ligger två miljoner människor på en yta som inte är större än Rättviks kommun. Tror jag, ska kolla upp det där.

Allt är annorlunda i USA. Ett exempel: I klädskåpet finns det en massa tyger, men jag är osäker på vad som är vad: lakan, handdukar, överkast, gardiner, svepningar. Det är otäckt. Mitt medhavda underlakan är helt malplacerat ut där det ligger utsträckt på den i övrigt obäddade sängen efter frukost. En en förrvirrad nordbo i ett land utan horisonter.

Ibland ser man poliser gå in på Starbucks. De är tungt beväpnade. Bäst man håller sig i skinnet. Men alla amerikaner här är så oerhört vänliga. Alltid ett leende, alltid ett vänligt ord. Det verkar vara parollen.

Det finns många fler kaffesorter på Starbucks än på Fricks i Rättvik. Jag hör av mig när jag lägger märke till nåt mer av intresse. Är mest fokuserad på att få igång min kurs den 29 mars. Tunnelseende, ni vet.

När jag öppnar dörren slår en intensiv doft av magnolia emot mig. Blommorna liknar körsbärsblom men är förstås mycket större (vi pratar ju om USA). Det är dags för en första joggingturen här i Seattle. Det kommer att ta några dagar att komma ikapp med sömnen, och en lätt löptur hjälper till. Det är också ett bra sätt att se sig omkring i en ny miljö.

Jag springer neråt universitetet längst 16th Avenue, och svänger vänster vid 52 Street. Därefter 17th Avenue ner till universitetsområdet. Det tar fem minuter. Jag hade tur som fick hyra så nära institutionen. Lägenheten (en tvåa) är i mörkaste laget eftersom den ligger i källarplanet, men man kan inte få allt. Värdarna är hur trevliga som helst.

Hemma i Rättvik låg snödrivorna halvmeterhöga när jag reste iväg. De såg ut att vara tillskurna med motorsåg. Men här softar en del av studenterna redan omkring i shorts. 15 plusgrader är det. Och regnar gör det hela tiden. Ingen verkar ta någon notis om detta. Skurarna kommer då och då. Så ska det väl vara i "the rainy city".

Efter femton minuter vänder jag hemåt, passerar så småningom huset och tar en extra runda för att hitta en bankomat till imorgon. Bank of America ligger runt hörnet.

Klockan är nu nio. Har duschat, ätit och packat upp det sista ur resväskorna. Skulle kunna gå och lägga mig, men jag läser Gunnar Ekelöf en stund. Hans dikter är med i min kurs om hållbar utveckling. "Not the first choice", säger kanske någon, men redan under det första seminariet ska jag argumentera för att hans gåtfulla dikter är väldigt bra att läsa då och då om man bygga något som kan hålla i längden.

Ikväll är jag bjuden till Christine och Jim (de jag hyr av) för att fira S:t Patricks Day. Han är Irlands skyddshelgon och firas den 17 mars.

Just nu sitter jag p å mitt tjänsterum, försöker komma iordning. Det är inte lätt med tidsomställningen fortfarande i kroppen.

Institutionen för Skandinavistik vid University of Washington är den äldsta i USA. Den fyller 100 år i år, och det blir allehanda festligheter kring detta i vår (mer om det senare, i april och maj). Jag är inte ens framme i Seattle ännu. Sitter på Arlanda i väntan på flyget till Reykjavik där det blir byte.

Igår tog vi en sista skidtur. Det blev en liten tur ut på isen utanför Stiftsgården i Rättvik där jag vi bor. När jag ser Siljan nästa gång är det nästan midsommar. Så märkligt.

Jag undrar om jag verkligen kommer att få se någon späckhuggare under den här resan? Ifjol åkte jag till Vancouver Island i British Columbia, Canada, för att delta i en konferens som hette "Island Time: The Fate of Place in a Global Wired, Warming World." När den var över åkte jag helikopter från ön in till Vancouver. Vi landade på en betongplatta precis framför det berömda Canada Center. Jag klev ur helkopter och undrade om jag skulle våga mig in bland skyskraporna. Jag hade fyra timmar på mig flyget till Sverige skulle lyfta. Plötsligt hörde jag ett plaskande bakom mig. En stor säl låg och flöt på rygg i vattnet två meter ifrån mig. Den verkade vara nyfiken på vem det var som kommit ända från Sverige för att hälsa på....

Vattnet i Vancouvers hamn är kristallklart, rent som Ramlösa. Seattle ligger bara två timmars bilresa söderut. Det är dit jag ska åka i övermorgon, måndag. Det lär finnas finns späckhuggare i Puget Sound, som ligger väster om staden (läs det inledande kapitlet i Jonathan Rabans "Passage to Juneau"). De snöklädda bergen kommer jag utan tvekan att se från min bostad (i universitetskvarteten nordväst om centrum, vid University of Washington). Men späckhuggare? Vem vet? Allt är möjligt.

Diskmaskinen brummar efter den sista middagen med familjen före avresan (16.55 till Stockholm från Rättviks C imorgon). Tärningen är kastad. Av allt att döma kommer jag faktiskt att komma iväg på den här osannolika resan. Under tre månader ska jag vara "Visiting Fulbright Hildeman Professor" vid The Department of Scandinavian Studies, University of Washington.
Jag ska hålla i en kurs som heter "Sustainability in Contemporary Scandinavian Society". Hållbar utveckling i det samtida skandinaviska samhället. Som litteraturvetare är det spännande att försöka ge ett bidrag till debatten om hållbar utveckling. En mer angelägen uppgift är svårt att tänka sig. Klimatkonferensen i Köpenhamn ser trots allt ut att ha blivit ett fiasko. Det är skarpt läge, men nu gäller det att inte ge upp.

Den här bloggen är tänkt att vara ett forum för reflexion under de tre månader som jag ska stanna i Seattle, "the rainy city". Observera också att Starbucks kommer från Seattle, liksom Jimi Hendrix. Det finns mycket att berätta om.