Allegro

Före dagens seminarium gick jag en sväng på stan. Det var så varmt att jag tvingades sätta mig i skuggan på en parkbänk en stund för att vila. Under seminariet mulnade himlen, och på hemvägen slet regnet och blåsten sönder mitt paraply.

Kursen närmar sig slutet. Idag ägnade vi hela seminariet åt Tomas Tranströmers poesi. Jag var lite orolig för hur det skulle gå. Hur kan en kurs om hållbar utveckling ägna så mycket utrymme åt detta?

Under kursen har vi studerat olika uttryck för hur människor förhåller sig till djur, natur och till varandra. Men Tranströmers ärende verkar vara ett annat. Han är intresserad av frågan "vem är jag" som upplever allt detta?" "Vem är jag som är utplacerad i detta myller av liv?"Att läsa hans dikter är som att meditera. Dessa dikter framkallar en våg av bilder, och de kan tolkas olika beroende på vem man är och vilka föreställningar man bär med sig. Det är en befrielse att låta sig översköljas av dessa associationer.

Prova till exempel att läsa den här kända Tranströmerdikten, "Allegro" (i engelsk översättning förstås):


After a black day, I play Haydn,
and feel a little warmth in my hands.

The keys are ready. Kind hammer fall.
The sound is spirited, green, and full of silence.

The sound says that freedom exists
and someone pays no tax to Caesar.

I shove my hands in my haydnpockets
and act like a man who is calm about it all.

I raise my haydnflag. The signal is:
"We do not surrender. But want peace."

The music is a house of glass standing on a slope;
rocks are flying, rocks are rolling.

The rocks roll straight through the house
but every pane is still whole.