Delfinerna i Taigu, Japan

Jag och Martin såg filmen The Cove på bio igår. Den handlar om den masslakt av delfiner som pågår just nu i byn Taigi, Japan. Huvudpersonen i filmen är Rick O'Berry, som blev känd på 60-talet genom filmerna om delfinen Flipper. O'Berry lärde sig att kommunicera med delfiner, och det var till stor del filmerna om Flipper som ligger bakom alla de fantastiska delfinshower som man kan se världen över.

Men Flipper begick självmord i armarna på O'Berry. Delfinernas andning regleras inte automatiskt som hos människorna. En delfin måste ta ett medvetet beslut varje gång den ska dra in luft, annars dör den. I det fria är delfiner vana vid att simma flera mil varje dag. De kommunicerar med varandra genom ljud. Men innestängd i ett trångt utrymme där bullret från omgivningen var olidligt bestämde sig Flipper för att dö.

Han simade fram till O'Berry, såg honom i ögonen, drog en sista suck, vände sig sedan på rygg och sjönk ner till bassängens botten.

Berry bröt ihop. Nästa morgon blev han arresterad efter ha att brutit sig in på ett delfinarium för att släppa ut delfinerna i havet. Våldshandlingar fungerar uppenbarligen inte, tänkte han, och beslutade sig för att ägna resten av sitt liv åt att sprida information om vad som håller på att hända.

Det har nämligen blivit svårt att få tag på delfiner. De flesta delfiner som lever i fångenskap kommer från Taigi i Japan. Där använder man modern teknik för att driva in delfiner i en smal havssvik där ett fåtal delfiner väljs ut för export. Resten slaktas på plats. Köttet säljs som tonfisk eller något liknande. Årligen dödas 24 000 delfiner i viken. Snart kommer de att ta slut, precis som de gjor i en närliggande by.

O'Berry och ett filmteam från National Geographic riskerade livet för att dokumentera delfinslakten. Bilderna var verkligen skakande. Dessutom ser man inga delfiner överhuvudtaget som fraktas iväg till akvarier. Alla dödades med hackor, och hela viken var rödfärgad efteråt. Vad värre är: De som äter av delfinköttet riskerar att bli förgiftade av kvicksilver. Halterna av detta gift är 20 gånger högre i delfinerna än den tillåtna.

Från Taigi är det inte långt till Minamata, där den så kallade Minamatasjukan härjade på 50-talet. Det var ingen sjukdom utan resultatet av en långsam kvicksilverförgiftning. Barn föddes med allvarliga missbildningar och levde under svåra smärtor.

Hela verksamheten i Taigi sker med myndigheternas tysta medgivande. Världssamfundet gör ingenting, eftersom Japan har vetorätt i alla frågor som gäller valfångst (de har också stöd i FN av ett antal mindre nationer som är beroende av ekonomiskt stör från den japanska staten). Den japanska allmänheten vet igenting om vad som pågår. Få japanerna vet överhuvudtaget om att de äter kött från delfiner.

Så såg det ut när filmen hade premiär 2009. Några få personer beslutade sig för att göra något. Just då hade man beslutat att lansera delfinkött på bred front i japanska skolor. Men sedan O'Berry lyckats få några tjänstemän i Taigi att inse sanningen så stoppades planerna.

Jag antar att filmen visas världen över just nu. I september inleds "fiskesäsongen" i Taigi som vanligt. Eller gör den det? Ett individuellt beslut kan få enorma följder. En scen i filmen bland många som dröjer sig kvar på näthinnan: japanska provokatörer gör allt för att O'Leary ska tappa besinningen och slåss med knytnävarna. Men han står kvar där han står (med sin filmkamera). Just när han höll på att explodera av ilska lyckades han behålla kylan.

Ibland är det tid för eftertanke. Ibland är det tid för handling. Ett sådant här litet blogginlägg kan kanske hjälpa delfinerna i Taigu. Det kan ha andra effekter som jag inte kan förutse. Hursomhelst ville jag göra något rationellt istället för att löpa amok på sushirestaurangerna längst the Ave.