Harens år

När jag talade med Katharina på Skype igår vid lunchtid såg jag att 28 786 000 andra användare var inloggade just då. Undrar hur mycket det kostar världssamfundet att ha nästan 29 miljoner människor inloggade samtidigt? En dajm? Alltså tio cent? Eller flera miljoner US-dollar?

Det är svårt att förstå hur Skype fungerar. Det finns så mycket vi måste lita på. Att någon sköter Skype åt oss medan vi pratar med våra nära och kära. Att de vita blodkropparna i vårt inre gör det de ska, i det tysta. Att de inte plötsligt gör uppror och blir för många. Att de röda blodkropparna inte blir för få. Allt allt bara rullar på. Det är ett mirakel.

Gårdagens seminarium handlade om Arto Paasilinnas roman ”Harens år” (1975). En man råkar köra på en harpalt, tar hand om den och får en impuls att lämna civilisationen för att bege sig norrut genom Finland tillsammans med haren.

Jag hade sovit för lite och hade huvudvärk. Då blir man lätt lite självkritisk. Tyckte att mitt upplägg var kasst, så jag lät diskussionen bölja fritt. Så kan man ju göra, men det kräver lyhördhet. Ungefär som när man låter kommunikationen med hemlandet gå via Skype vecka ut och vecka in.

Idag ska jag äta vegetarisk lunch med Deven Björn Murti, researcher och Web consultant inom området Environmental Studies. Han har en indisk far och svensk mor (eller var det tvärtom?). Staden sjuder av energi. Det är därför jag sover i tio timmar i natt. Nu är jag redo för lite mer input.