Igår kväll blev jag hämtad av Riikka Rossi och hennes pojkvän Alexi från Esbo vid sextiden. Vi åkte norrut i en Dodge Charger (400 hk), en riktig "muscle car". Aija Elg och hennes man Tapio bjöd på lax som han fraktat ner själv från staden Sitka i Alaska. Han lagade till den på traditionellt indianmanér: efter styckningen lades kotletterna på en bräda av cederträd som legat i blöt i 16 timmar. Sen in med alltihop i den största Webergrill jag någonsin sett (den var manshög). Efter en timme var laxen klar, och vi åt som grizzlybjörnar. Det blev lite för mycket white wine till fisken, men roligt var det!
Jag försökte dricka mycket vatten men hann väl inte med riktigt. Så idag är det en lugn dag. Tar buss 48 till Golden Gardens om en stund. Lägger mig på en filt och tittar på havet och på alla vältränade människor som spelar beachvolleyboll. Man kanske skulle prova en glasspinne ändå?
Precis som jag beskrev i bloggen igår gäller det vara närvarande i ögonblicket. Men hittills är upplevelsen väldigt homogen. Den sitter nånstans mellan ögonbrynen och vill inte låta sig spaltas upp i olika komponenter. Man måste vara försiktig med vitt vin här, även om den är lokalproducerad.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ja det var en vacker beskrivning av drickandet av en kopp choklad och nyttan och glädjen av att meditera eller att leva ett meditativt liv. Barn är nog bra på det där. Utan organiserad meditation. Dom kanske mediterar av sig självt. Utan att säga till sig själva: Nu ska jag meditera. Kerstin
SvaraRaderaJa, som barn vet man. Sen glömmer man bort alltsammans och tvingas ta till olika metoder från världens alla hörn.
SvaraRaderaVåndan eller vådan? Hoppas glasspinnen smakade gott!
SvaraRaderaKanske en fortsättning på temat Vådan av att våndas...?
SvaraRadera